Ekologisk produktion reducerar vår självförsörjning

Vi har i dag en självförsörjningsgrad på livsmedel på mindre än 50 %.

Erfarenheterna från andra världskriget skapade ett behov av en trygg livsmedelsförsörjning men vid mitten av 1980-talet tilltog kritiken mot jordbrukspolitiken. Behovet av livsmedelsberedskap i händelse av krig upplevdes inte lika angeläget längre. Överskotten, som var ett resultat av högt prisstöd krävde stora och stigande subventionsbelopp. 

Hela frågan fick ett helt nytt perspektiv den 1 januari 1995 då Sverige blev medlem i EU. Medlemskapet innebär att vi fullt ut deltar i EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Med Lissabonfördraget 2009 fick Europaparlamentet medbestämmande om jordbrukspolitiken. Det är bara EU som har beslutskompetens när det gäller jordbrukspolitiken. Nationellt stöd till jordbruket är inte tillåtet med undantag för stöd till jordbruk i den nordligaste delen av landet (över 63:e breddgraden).

Vi har med andra ord inga möjligheter att med hjälp av inrikespolitik påverka självförsörjningsgraden på ett avgörande sätt. Den enda faktor som skulle kunna påverka läget är konsumenternas preferenser. Är vi beredda att betala mer för det som produceras i Sverige skulle det kanske kunna påverka bilden.

Den här frågan har fått en förnyad aktualitet av färska nyheter som berättar att regeringen har formulerat en livsmedelsstrategi med två ambitioner: 30 procent av Sveriges jordbruksareal skall odlas ekologiskt 2030 och då skall också 60 procent av den offentliga livsmedelsupphandlingen vara ekologisk.

Av allt att döma är dessa mål en framskrivning av tidigare politiska mål som berättade att 20 procent av den odlade arealen i Sverige skulle ha ställts om till ekologisk odling år 2010 och att offentlig upphandling av ekomat till skolor, sjukhus, äldreboende med mera skulle nå en omfattning av sammanlagt 25 procent av alla inköpta livsmedel. (Andelen ekologisk jordbruksmark uppgick 2013 till 16,5 procent).

För den som vill fördjupa sig i ämnet ekologisk livsmedelsproduktion rekommenderas boken Den ekologiska drömmen som gavs ut på Fri Tanke förlag 2014. Författarna, som alla är eller har varit forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala (SLU) heter Holger Kirchmann, Thomas Kätterer, Lars Bergström och Rune Andersson. Ekologisk odling är en odlingsmetod som bygger på lokala förnybara resurser där handelsgödsel och förnybara resurser inte används.

Vi som är bondpojkar och som läst om Haber-Bosch som uppfann moderna kvävegödselmedel och om Norman Borlaug, vars gröna revolution räddat en miljard människor på vårt klot från svältdöden förvånas över att våra makthavare kan tjusas av ett jordbruk utan handelsgödsel. Slutorden i boken Den ekologiska drömmen får i det här sammanhanget räcka som en sammanfattning av vad ekologisk jordbruksproduktion betyder:

”Ekologisk produktion anses vara vägen till ett mer uthålligt jordbruk men forskning visar att så inte är fallet. Ekologisk odling reducerar skörden kraftigt och kan därför inte försörja en växande befolkning. Ekologisk mat är inte heller hälsosammare och odlingsformen är inte bättre för miljön.”

Jag är nog inte ensam om att vara oroad för vår låga självförsörjningsgrad på livsmedelssidan. Regeringens ambitioner när det gäller ekologiskt jordbruk kommer självklart att reducera den till nivåer klart under 50 procent. Sen undrar jag om inte många av dem som äter den offentligt upphandlade maten skulle föredra närproducerade svenska livsmedel framför importerade ekolivsmedel.

Bengt Lindhé