Vad menar vi med ”välfärd”?

Vad menar vi med ”välfärd”?

De politiska partiernas övergripande idéprogram innehåller alla ordet välfärd – ett mycket positivt honnörsord - men lustigt nog förekommer det mycket olika ofta i partiprogrammen. Socialdemokraterna och moderaterna ligger i topp och nämner välfärd mest, medan alla de övriga partierna (även FP) kommer långt efter, och utan större åtskillnad sinsemellan. Hur ska man tolka detta? Det enda man kan säga är väl att två partier vill framstå som mer angelägna om välfärd än andra.

Först och främst är det inget parti som egentligen definierar vad man menar med välfärd. Det används mest som ett positivt värdeladdat ord, men den egentliga betydelsen är vag och oklar. Detta är säkert medvetet – väljarna kan nämligen då ”läsa in” vad de själva vill. Detta är ett knep för att maximera väljarunderlaget utan att egentligen behöva fylla retoriken med innehåll.

Men människor låter sig nöja med ordet välfärd och tror sig förstå precis vad det handlar om. Ett lagom luddigt ord. Det är inget parti som lyfter något resonemang om målet för välfärd mer än att det som ett minimun skall skapa trygghet. Det är tydligen svårt att formulera.

Det blir närmast lite tråkigt när man gör försök att bena upp och definiera begreppet välfärd. Men vi gör ändå ett försök. Välfärden som totalbegrepp måste väl rimligen omfatta samhällets samlade omsorger för att möjliggöra för människor att leva ett gott liv eller i alla fall ett hyggligt liv. Här ingår som en hörnsten att säkra individens ekonomiska grundtrygghet vid bland annat föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet, funktionsnedsättning och ålderdom.

Nu är det ju så att människor är individer med olika behov och det kan trassla till det för vissa partier. Diskussion uppstår också ofta om hur långt (det offentliga) omhändertagandet bör sträcka sig.

Folkpartiet, som är ett liberalt parti, betonar rätten att välja. Människor bör ha frihet att forma sina egna liv och det inbegriper att själva i större utsträckning välja sin egen välfärd.  Därför vill vi bl.a. införa rätt till valfrihet inom äldrevården (LOV). Det är också viktigt att medborgarna själva får välja vårdcentral, tandläkare, skola m.m.

Det är också viktigt att vi i vår iver att hjälpa människor inte åstadkommer villkor som skapar inlåsningseffekter och som tvärtemot våra ambitioner i stället hindrar människors utveckling.

Den stora politiska frågan inför framtiden är emellertid egentligen inte valfriheten – den är de flesta partier med på idag – utan hur välfärden ska finansieras i framtiden, bl.a. med en åldrande befolkning, och kanske också välfärdens gränser. Detta får vi anledning att återkomma till.

Anita Afzelius Alm (FP)

Jan-Erik Augustsson (FP)