OM OPEC OCH PRISSÄTTNING PÅ OLJA

en.wikipedia.org

I min förra artikel redovisade jag effekterna av den amerikanska skifferrevolutionen som gjorde USA till världens störste naturgasproducent redan 2009 och som förväntas göra USA till världens störste oljeproducent 2020. Man skulle kunna vänta sig att priset på olja i USA skulle gå ner när den egna produktionen ökar. Anledningen till den uteblivna prisreduktionen stavas OPEC. Det fullständiga namnet är Organization of Petroleum Exporting Countries och den består av de tolv länderna Algeriet, Angola, Ecuador, Förenade arabemiraten, Iran, Irak, Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela. Organisationen har sitt högkvarter i Wien sedan 1965 och står som värd för regelbundna möten mellan medlemsländernas oljeministrar.

Enligt OPECs stadgar är dess huvudsakliga mål att koordinera och förena medlemsländernas oljepolitik. OPEC är en kartell som genom att öka eller minska produktionen av olja direkt påverkar priset på råolja. Opecländernas nuvarande produktion utgör cirka 42 procent av världsproduktionen. OPEC-ländernas råoljereserv beräknades i slutet av 2009 till 897 miljarder fat, vilket motsvarar 78 procent av hela jordens råoljereserv. Innan OPEC bildades var USA den största oljeproducenten.  Då styrdes de amerikanska produktionskvoterna av Texas Railroad commission och innan dess av enskilda oljebolag som Standard Oil. Som ses nedan är det inte okontroversiellt att regleringen av världens olja styrs av en aktör utanför den oljekonsumerande västvärlden. Organisationen fick ett stort inflytande under de två oljekriserna 1973 och 1979. Det som OPEC betraktar som ett rimligt oljepris, ”a fair price of oil”, är ett pris som behövs för att balansera budgetarna i medlemsstaterna och det har ökat från 20 dollar per fat på 90-talet till dagens nivå på 100 dollar och man bedömer det kommer att öka ytterligare. Anledningen är de ökade sociala kostnader som den Arabiska våren har orsakat i länderna runt persiska viken. Det instrument man använder för att reglera priset är att reducera utbudet av olja när man vill höja priset. De nämnda 42 procenten av världsproduktionen är tillräckliga för att göra prisregleringen effektiv.

Figur 1 visar efterfrågan på olja i OPEC-länderna själva och i länder utanför OPEC. Efterfrågan i länderna utanför OPEC är nu mer än dubbelt så stor som efterfrågan i OPEC-länderna själva.

Under perioden 2005 – 2013 har oljepriset i USA stigit från något över 50 dollar per fat till över 100 dollar per fat 2013 trots att nettoimporten mer än halverats.

Figur 2. Den amerikanska energisäkerhetsparadoxen.

Den nämnda paradoxen gör att USA nu tvingas revidera den politik som gällt de senaste årtiondena och som gick ut på att öka den egna oljeproduktionen i förhoppning om att oljepriset för de amerikanska konsumenterna då skulle sjunka. OPEC tillsammans med den amerikanska oljeindustrin ser till att priset på bensin och diesel även i USA styrs av OPEC helt oberoende av den inhemska produktionen. I Sverige importerar vi olja för 100 miljarder kronor årligen.

Det botemedel mot allt högre oljepriser som man nu diskuterar i USA heter Open Fuel Standard (OFS). Det innebär att man vill att alla nya bilar i USA skall kunna köras inte bara på bensin och etanol utan även metanol. Flex fuel kallar man dessa bilar. Vare sig etanol (vanlig sprit som vi har i snapsen) eller metanol (träsprit) saluförs av OPEC. Etanol görs av majs eller spannmål och konkurrerar därför med livsmedelsproduktionen. Metanol kan tillverkas på många olika sätt bl.a. av skogsprodukter. I USA med den nu mycket billiga naturgasen skulle man kunna producera metanol i mycket stora volymer om det inte hade funnits hakar även här. Det finns statliga hinder som innebär att man i dagsläget inte kan satsa på metanol. Det finns ett lagförslag till den amerikanska kongressen som vill eliminera detta hinder (det kallas Open Fuel Standard Act) men det har inte tagits av kongressen än. Utöver det är ägarna till de amerikanska biltillverkarna ännu större ägare i den amerikanska oljeindustrin vilket gör att det inte tillverkas några Flex fuel bilar. Gör man inte det blir det heller ingen marknad för metanol. Det går att ställa om en vanlig bil till Flex fuel till en kostnad av 100 dollar men när det inte finns några bensinmackar som saluför metanol öppnas inte heller den dörren.

Vi står av allt att döma nära en situation då OPECs inflytande över kostnaden för vår bilkörning skulle kunna ta slut. I USA kan den billiga naturgasen omvandlas till metanol. Metanol kan också tillverkas av koldioxid och vatten om man har tillgång till billig energi. Det kan också produceras av skogsprodukter eller kol. I Israel finns stora fyndigheter med naturgas i Medelhavet strax utanför Israels kust och det lär vara en tidsfråga innan man frigjort sig från arabstaternas inflytande på transportkostnaderna genom att producera metanol av naturgasen. Kina är världens störste producent av metanol som redan används till en icke oväsentlig andel av de kinesiska bilarna. Förr eller senare kan även vi komma att påverkas av det stora som händer i världen även om vi i dagsläget inte kan se när och hur det kan ske. En fördel med metanol som inte nämnts tidigare i den här artikeln är de helt rena avgaserna. Inget sot, inga svavel- eller kväveföreningar.

Bengt Lindhé

_____________________________________

Bengt Lindhé

Kvarnliden 5

532 31  SKARA

0511-166 80

www.bengtlindhe.se