I tre tidigare artiklar har jag refererat delar av ”Sveriges
energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv” som helt nyligen
publicerats av Energiutskottet som tillhör Kungl. Vetenskapsakademien. I denna
fjärde och sista artikel behandlas den tänkta energisituationen 2050.
Sammanfattningens första mening framhåller att användning av fossila
energikällor på sikt är ohållbar på annat än en bråkdel av nuvarande nivå
eftersom deras miljö- och klimatpåverkan är oacceptabla. Förnybar energi och
kärnkraft är de fossilfria alternativ som Energiutskottet prioriterat i sina
scenarier om energisituationen i Sverige och i världen fram till 2050.
I det scenario som Energiutskottet presenterar kommer den
totala tillförseln av energi att öka från 148 000 TWh 2010 till
170 000 TWh 2050. När det gäller elproduktionen är den procentuella
ökningen avsevärt större, från 21 400 TWh 2010 till 45 000 TWh 2050.
Den nuvarande snabba ökningen av fossil energiproduktion i världen tyder på att
andelen fossil energi år 2050 kommer att bli mycket större än vad som antagits
i utarbetandet av Energiutskottets scenario.
Nåväl, scenarios är värdefulla utgångspunkter för
diskussionen men kan självklart aldrig realiseras med någon större exakthet.
Det finns en punkt i scenariot som gör att jag betraktar det som ett ”dröm”-
scenario och det berör koldioxidutsläppen 2050 som skall ha halverats 2050
jämfört med 2005. Denna halvering förutsätter storskalig infångning och lagring
av koldioxid. CCS kallas proceduren och betyder Carbon dioxide Capture and
Storage. Innebörden är att man skall fånga in storleksordningen 10 miljarder
ton koldioxid från världens skorstenar eller direkt från atmosfären och sedan
frakta den till lämpliga förvaringsplatser i jordskorpan där den skall förbli i
evig tid. Man hänger upp tänkandet på det faktum att Statoil redan i dag
årligen pumpar ner en miljon ton koldioxid i stora bergrum under havsytan.
Det man inte tänker på är mängden, kostnaderna och riskerna.
10 miljarder ton är tio tusen gånger mer än 1 miljon. EU och Vattenfall
har redan investerat miljarder för att utveckla metoden men hela projektet har
mer eller mindre gått i stå därför att man inte funnit någon plats i Tyskland
där man vill ha några lager av koldioxid under sig. I augusti 1986 inträffade
en olycka vid Lake Nyos i Kamerun där naturligt bildad CO2 plötsligt kokade upp i ett jättelikt moln ur sjön. När
molnet skingrats låg 1700 människor ögonblickligt dödade i sömnen liksom all
deras boskap och andra organismer som andas. Det här exemplet visar att man
först måste leta reda på ständigt nya platser för koldioxidbegravning, fånga
upp och frakta all den här koldioxiden till dessa platser och sedan ha
kontinuerlig bevakning där för att upptäcka eventuella läckage. Det är också så
att även lindriga läckage är hot mot hela verksamheten. Om en procent av
koldioxiden läcker ut varje år har 63 procent av mängden återförts till
atmosfären på 100 år och då är alla miljarder bortkastade. Till detta kommer
att en kraftanläggning med CCS kräver 10 – 40 % mer bränsle för att kunna
producera samma mängd elektricitet som en anläggning utan CCS. För samma mängd
producerad el måste därför mer kol brytas.
Det finns bara en rimlig slutsats. CCS är och förblir ett
tankefoster som inte kan hålla nere jordens koldioxidutsläpp på det sätt
Energiutskottet räknat med. Slutsatserna i den i övrigt berömvärde skriften
blir därmed helt fel. CCS måste ersättas med något annat.
Låt oss ägna klimatförnekarna en minut. Det är ointressant
om temperaturen på jorden påverkas av koldioxidutsläppen eller inte. Röken från
de koleldade kraftverken dödar årligen storleksordningen 1 miljon människor.
Bara i USA dör 40 000 av röken från 400 koleldade kraftverk. Mänskligheten
måste så snabbt som det bara går reducera koleldningen till noll. Detta innebär
att Energiutskottet skulle ha framhållit kärnkraftens framtida roll med en helt
annan emfas än vad som nu skett även om man anger att kärnkraften har goda
förutsättningar att bli en nyckelkomponent i världens framtida fossilfria
baskraft.
Att Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet vill
skrota all kärnkraft må stå för dem. Drömvärldarna är sköna så länge de varar.
Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre har på ett berömvärt sätt
definierat det säkra handlingsutrymmet för nio globala processer men ordet
kärnkraft tar han inte i sin mun. Kungl. Vetenskapsakademiens teknikutskott har
kommit steget längre men inte kommit fram till den enda rimliga slutsatsen av
sin förnämliga pamflett och den är att en storskalig universell satsning på
kärnkraft måste till om jorden skall bli beboelig om 50 år.
Bengt
Lindhé
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar