OLJA FRÅN SKIFFER LÖSER OLJEKRISEN MEN UTMANAR KLIMATET

Satellitbilder från NASA:s Soumi NPP Satellit visar hur skiffergas bränns 

upp i North Dakota i norr  och i Texas i söder (se cirklarna vi märkt ut 
på kartan), för att spara pengar...Foto hämtat från www.peak-oil.se

Vart är vi på väg? frågar man sig när man läst boken The price of oil av forskaren Roberto F. Aguilera från Australien och Marian Radetzki, ekonomiprofessor från Luleå. 

Parismötet i december förra året som handlade om klimatproblematiken lärde oss att en avsevärd reduktion av de globala utsläppen av koldioxid var en förutsättning för att förhindra en successiv uppvärmning av vår jord med allt vad det skulle innebära. Alla vet att det är eldning med kol, olja och gas som är de stora bovarna i dramat.

Professor Kjell Aleklett i Uppsala publicerade så sent som i maj 2012 boken Peeking at Peak Oil som berättar att den globala oljeproduktionen har en bortre gräns som vi gradvis närmar oss. Har Aleklett rätt är det kanske möjligt att vi så småningom kan närma oss det klimatmål som Parismötet hoppades på.

Det lär dröja innan kolet tar slut men en successiv reduktion av tillgången på olja och gas skulle självklart underlätta en reduktion av de globala koldioxidutsläppen.

Boken The price of oil ger en helt annan bild av tillgången på olja i världen. Vi har sett att det internationella priset på olja helt nyligen fallit från nivån 140 dollar per fat till nivån 30 – 40 dollar per fat. Anledningen till det är två revolutioner i USA som ökade oljeproduktionen där med mer än 70 % mellan 2008 och 2014. Den ena revolutionen kallas skifferrevolutionen och består i att man utarbetat en teknik för att komma åt den olja som finns i de av våra jordlager som kallas oljeskiffer med hjälp av s.k. fracking. Det engelska ordet fracking heter hydraulisk spräckning eller frackning på svenska.

Metoden innebär att ett traditionellt vertikalt borrhål borras i berggrunden ner till de nivåer där de petroleumbärande skifferformationerna är belägna. I slutet av borrhålet utnyttjas en snedborrande krona som resulterar i en horisontell gång parallellt med skifferlagren.

Gas och olja kan utvinnas ur borrhålet. Tekniken har använts i stor utsträckning i USA där stora mängder skiffergas och -olja motsvarande oljan i två Saudiarabien finns tillgänglig främst i Texas och i nordöstra USA.

Nu är frackningen inte helt problemfri. Det går åt mycket vatten, dricksvatten blir förorenat, det sker utsläpp av växthusgaser och det kan också resultera i mindre jordskalv. Utsläppen av metan i samband med frackning av naturgas är 30 procent högre än motsvarande utsläpp vid konventionell utvinning av olja och gas.

Dessa nackdelar har gjort att proceduren har förbjudits i Frankrike men författarna menar att man så småningom kommer att lära sig att hantera dessa nackdelar. 

Den andra revolutionen kallas den konventionella revolutionen. Nu är det inte själva revolutionen som är konventionell utan det rör sig om en revolutionerande förändring i att utnyttja de oljekällor som tidigare tömts på olja på konventionellt sätt. Man använder samma teknik som i skifferrevolutionen men här borrar man i de oljekällor som tidigare betraktades som uttömda men som tack vare den nya tekniken kan leverera mycket mer olja än så.

I USA finns bara ca 17 % av världens skiffertillgångar och bara 2,6 % av världens oljetillgångar. Man tror att det tar tid innan de två revolutionerna får fotfäste i resten av världen men man räknar med att den globala tillgången på olja blir mycket omfattande när vi närmar oss 2035.

De nämnda tillskotten kommer att i grunden ändra förhållandena på världens oljemarknad. Hållbara priser kommer inte att överstiga 50 dollar och hamnar troligtvis ännu lägre. Saudiarabien och andra konventionella länder får reducerade intäkter men en fördel för världssamfundet är att de politiska oroligheter som oljan orsakat främst i mellanöstern sannolikt kommer att mattas av.

De två revolutionerna befriar oss från oron för att oljan kommer att sina i vår tid.

Problemet är hur de drastiskt reducerade oljepriserna kommer att påverka möjligheterna att realisera de klimatmål som Parismötet ställde upp.

Jag avslutar med att citera Marian Radetzkis egen recension av sin bok: ”En sträng klimatpolitik utgör i vår mening det enda möjliga hindret till revolutionens genomförande. Men hittillsvarande försök att etablera en sådan politik har i grunden misslyckats. Det mycket omfattande kapitalinflödet till oljesektorn tyder på att investerarna inte tror att en sådan politik kommer att genomföras under förutsebar framtid. Vi delar denna uppfattning”.

Avslutningsvis vill jag påminna om att inte bara bokens titel är på engelska. Till och med lite krånglig engelska enligt min mening. Jag har i denna recension av utrymmesskäl inte beskrivit bokens mycket omfattande redovisning av den globala oljehandeln.

Boken är utgiven på Cambridge University Press och kostar 344 kronor häftad på Adlibris.

___________________________________________________

Bengt Lindhé