KAPITALISMEN KONTRA KLIMATET

Kapitalismen kontra klimatet

En tegelstensroman av Naomi Klein

Klimatet är ett högaktuellt ämne och vill man fördjupa sig i problematiken är Naomi Kleins bok med titeln Det här förändrar allt det givna valet. Boken har underrubriken Kapitalismen kontra klimatet.

Ger man sig i kast med boken skall man veta att texten omfattar 570 sidor och när man kommit till sidan 570 inser man direkt att man måste läsa boken minst en gång till om man skall få en överblick över innehållet.

Själv har jag läst den tre gånger och med det har jag också sagt att jag inte kan erinra mig att jag ägnat någon annan bok så många timmar. Skall jag anföra någon kritik så tycker jag att boken är för ”pratig” för att vara en fackbok. Även om boken innehåller mängder av fakta tror jag att budskapet skulle kunna rymmas på väsentligt färre sidor.

Jordens koldioxidutsläpp 2013 låg 61 procent högre än 1990 när förhandlingarna om ett klimatavtal inleddes på allvar. Redan på sidan 37 finns en god sammanfattning av Naomi Kleins syn på situationen:

 ”Här står vi inför ett oundvikligt val: tillåt klimatförstörelsen att förändra allt i vår värld eller

förändra i stort sett allt i vår ekonomi för att undvika ett sådant öde.”

På sidan 89 står det att det verkliga skälet till att vi misslyckas att resa oss inför klimatutmaningen är att det skulle innebära avreglerad kapitalism i kombination med offentliga åtstramningar.

Det betyder också en utplåning av den rikaste och mäktigaste industrin som världen någonsin har sett, olje- och gasindustrin som inte kan överleva i något som liknar dess nuvarande form om vi människor skall kunna undvika att själva utplånas.

Det är väl bara att konstatera att många av oss tvivlar på att Naomi Kleins klimatrecept kan realiseras. Det är också svårt att se hur en åtstramningspolitik är förenlig med det som nu sker i USA och Kanada och som redovisats i boken.

Låt oss börja med den s.k. frackingen i USA. Det engelska ordet fracking heter hydraulisk spräckning eller frackning på svenska. Metoden innebär att ett traditionellt vertikalt borrhål borras i berggrunden till ett stort djup, upp till 1000 meter, där petroleumbärande skifferformationer är belägna.

I slutet av borrhålet utnyttjas en snedborrande krona som resulterar i en horisontell gång parallellt med skifferlagren. Gas och olja kan utvinnas ur borrhålet. År 2012 hade ca 2,5 miljoner källor borrats med hydraulisk spräckning. Tekniken har använts i stor utsträckning i USA där stora mängder skiffergas motsvarande oljan i två Saudiarabien finns tillgänglig främst i Texas och i nordöstra USA.

Utsläppen av metan i samband med frackning av naturgas är 30 procent högre än utsläpp vid konventionell utvinning av olja och gas.

Frackningen har bidragit till att USA snart är självförsörjande på olja och gas och detta har i sin tur resulterat i den mycket dramatiska sänkningen av det internationella priset på olja från 140 dollar per fat ner till dagens nivå under 40 dollar per fat.

Den mycket rikliga tillgång till tjärsand som finns i Kanada är en annan komponent som reducerar sannolikheten för väsentliga reduktioner i världens konsumtion av gas och olja.  Imperial Oil (där Exxon är majoritetsägare) har investerat 12 miljarder dollar på att öppna det utspridda Kearldagbrottet i Albertas tjärsand.

Det omfattar tvåhundra kvadratkilometer som är tre gånger så stort som Manhattan och detta är bara en liten del av de nya anläggningar som planeras för tjärsanden.

För att transportera oljan från tjärsanden till tänkbara konsumenter planeras en pipeline som kallas för Keystone XL. Den avses bli 2677 kilometer lång, går igenom sju delstater i USA och avses leverera 830 000 fat olja per dag till raffinaderier och exportterminaler vid Mexikanska golfen. Beslutet om denna pipeline, som delvis redan är byggd, kommer att tas av USAs president som under en lång tid haft frågan i sin hand utan att komma till beslut.

Utöver detta planeras en 1178 km lång pipeline i Kanada som heter Northern Gateway som börjar i Edmonton i Alberta och i den avses 525 000 fat förtunnad olja från tjärsand dagligen bli transporterat till staden Kitimat i Norra British Columbia på Kanadas västkust.

Frågan om var i världen vi främst skall reducera utsläppen av koldioxid är inte enkel. De utvecklade länderna med mindre än 20 procent av världens befolkning har släppt ut nästan 70 procent av de växthusgaser som nu destabiliserar klimatet.

I Indien lever 300 miljoner människor utan el. Mot den bakgrunden frågar man sig om Indien har samma ansvar för att minska sina utsläpp som t.ex. Storbritannien som har ackumulerat rikedom och släppt ut koldioxid industriellt ända sedan James Watt uppfann ångmaskinen 1776.

FN:s klimatkonvention anger att alla skall vara ansvariga för att vara delaktiga i en klimatlösning men att länderna med de största utsläppen under det senaste århundradet skall vara de första att minska dem och också hjälpa fattigare ekonomier med finansieringen av en omställning till modeller för ren utveckling.

Mycket kan göras i det industrialiserade Nord för att förändra kraftbalansen till förmån för en utvecklingsmodell som inte bygger på en ändlös tillväxt och smutsiga bränslen. Att kämpa mot pipelines och exportterminaler som skall forsla fossila bränslen till Asien är en pusselbit.

Naomi Klein anser att det också är kampen mot nya frihandelsavtal, strypning av vår överkonsumtion och en förnuftig omorientering av våra ekonomier eftersom mycket av det kol som Kina bränner används till att tillverka onödiga grejor åt oss.

Det man frågar sig är hur mycket av Naomi Kleins recept som kan realiseras. För en kärnkraftsentusiast är det förvånande att kärnkraften avvisas som en lösning av koldioxidproblematiken. Naomi Klein har mångordigt redovisat miljöproblematiken men vi är inte eniga om receptet för framtiden.

Bengt Lindhé