BORTGLÖMD KOLSÄNKA

Journal of CO2 Utilization

 front page

Inte ens utredningen ”Fossilfrihet på väg” (SOU 2013:84) har på sina över tusen sidor lyckats få med den viktigaste kolsänkan, som berör våra drivmedel: Att producera dem med råvarorna CO₂ och vatten med sol som energikälla. Utredningen nämner bara biodrivmedel och el som lösning på problemet.

Utredningens slutsats håller inte. Fossilfri trafiksektor till år 2030 är med utredningens slutsats omöjlig. Bara en bråkdel av Sveriges ca 5 miljoner fordon, som nu går på bensin/diesel, kan på 15 år vara elfordon.

Första generationens biodrivmedel bygger på fermentering av socker- eller stärkelserika grödor med hjälp av mikroorganismer. Andra generationens på förgasning av skogsrester till syntesgas, som sedan med en kemisk reaktion blir metan, metanol eller derivat av dem. Ingendera har tillnärmelsevis potential att nå målet.

Klimatfrågan framstår alltmer som främsta drivkraft för en omställning till fossilfri trafik. Många vetenskapliga livscykelanalyser för biodrivmedel ifrågasätter om de verkligen är kolsänkor. Både jord- och skogsbruk är hos oss helmekaniserade och kräver floder av fossil insats från gruva till stålverk till maskinfabrik.

Därtill ska dragkraften tankas med diesel för att klara jordbearbetning, sådd/plantering, skötsel under växtperioden med insats av både växtnärings- och växtskyddsmedel av fossilt ursprung. En berömd sådan ärlig analys drog slutsatsen ”the cure is worse than the decease” (botemedlet är värre än frånfället).

George Olah, Nobelpristagare i kemi 1994 har tillsammans med sin lärjunge Surya Prakash och andra medarbetare vid Loker Hydrocarbon Research Institute i Los Angeles målmedvetet arbetat på att använda CO₂ som kolkälla, vatten som vätekälla och sol eller annan förnybar energi för att få loss vätet ur vatten.

Olahs koncept jämfört med förgasning av biomassa (t ex Gobigas i Göteborg eller Värmlandsmetanol i Hagfors) betyder att minst 60 % av kostnaden för metan/metanol-fabriken bortfaller. Det behövs ingen förgasning och ingen dyr rening och anpassning av syntesgasen, bara reaktor och destillation av slutprodukten. Råvarorna CO₂ och vatten kan ny teknik för DAC (Direkt Atmosfärisk CO₂) få fram var som helst med försumbart liten energiinsats. Förnybar energi i form av för nätet besvärlig oregelbunden el har vi nu gott om i Sverige och det vore ekonomiskt fördelaktigt att på detta sätt kunna använda den off-grid (utanför nätet).

Den slutsats man kan dra idag bara drygt ett år efter SOU 2013:84 är alltså att den förnämsta kolsänkan är totalt bortglömd i Sverige. Men inte i världen. Det fullkomligt sjuder av idéer om CO₂ recycling som kolkälla istället för biomassan. Insikten växer att både jord- och skogsbruk skulle förlora på att producera drivmedel istället för livsmedel respektive skogens konventionella kvalitetsprodukter. Biomasseavfallets energipotential (utom biogas) är enormt överskattad och skulle om det utnyttjas i den omfattning som dagsdebatten antyder utarma både åkerns och skogsmarkens bördighet på lång sikt.

Ett typiskt tecken på världens tillnyktring i bioenergifrågan är en ny vetenskaplig tidskrift: Journal of CO₂ Utilization.

J-G Hemming