DAGS FÖR METANOL

www.cornerstoneadvisors.com    

Föregående artikel av Bengt Lindhé visar övertydligt hur ohållbart det är att lita till biodrivmedel som ersättare för olja i transportsektorn. I en globaliserad värld måste transportsektorns nuvarande oljeberoende ersättas med globala lösningar för både infrastruktur och fordon. Två huvudvägar kan förutses: Eldrift för lättare fordon och metanoldieseldrift för sjöfart och tyngre landfordon.

De senaste tio åren har visat att biodrivmedel genom fermentering eller förgasning av biomassa inte håller måttet. Livscykelanalyser visar att biomassa från modernt hel-mekaniserat jord- och skogsbruk har större input av fossil energi än vad de producerade biodrivmedlen representerar. Den enkla slutsatsen från klimatsynpunkt är att man kan lika gärna köra på bensin/diesel som att ta omvägen över biodrivmedel.

Biomassan är helt enkelt också för värdefull i sig. Att med en omständlig fermenterings- eller förgasningsprocess frigöra dess kolatomer till syntetiska drivmedel, bara för att fotosyntes och solenergi skapat denna biomassa, är att gå över ån efter vatten. Från alla synpunkter är det enklare och riktigare att hämta de behövliga kolatomerna från luftens koldioxid och sedan hydrera denna koldioxid med väte fritaget från vatten med solenergis hjälp.                               

                                             solenergi

Biomassa skapas: 6CO₂+6H₂O-->(CH₂O)₆ +6O₂

                     koldioxid    vatten     glukos      syre

                                            solenergi

Metanolsyntes: CO₂ + 2H₂O --> CH₃OH  +  1,5O₂          
                    koldioxid    vatten     metanol     syre

Det ligger som sagt floder av fossil energi bakom biomassan i vårt moderna jord- och skogsbruk. Använder vi solenergi för vattnets sönderdelning för att få väte till metanolsyntesen är det bara fråga om försumbart lite energi att fånga luftens koldioxid med t ex semipermeabla membraner, som får koldioxid på ena sidan och resten av luften på den andra.

Per Wimmers grepp att räkna nuvarande global årskonsumtion av energi i ca en kubikmil oljeekvivalenter istället för 160 petaWh (petawattimmar, 15 nollor) är prima pedagogik. Med nuvarande tillväxttakt i Afrika, Kina, Indien, m fl blir det, som Bengt Lindhé framhåller, två kubikmil och kanske mer år 2050. Det understryker också att biodrivmedel är ett feltänk. Den enda kolkälla för våra syntetiska drivmedel och andra oumbärliga kolväten som är hållbar är CCR, Carbon Capture and Recycling.

J-G Hemming

                                             

DEN GRÖNA BUBBLAN - en bokrecension

Per Wimmer heter en dansk medborgare som skrivit boken Den gröna bubblan. Boken har underrubriken Hur goda intentioner blev till svindlande spekulation. Jag imponerades av den mycket digra faktamängd som rymdes inom bokens 227 sidor. Inte på någon punkt fann jag någon sifferuppgift som inte var verifierad eller som avvek från det jag läst i andra sammanhang.

Efter det läste jag om Per Wimmer att han var en finansman och äventyrare som hade tillräckligt med pengar för att bli rymdturist. Han räknar med att bli den förste dansken i rymden.   Den gröna bubblan är inte hans första bok. 2011 publicerades hans bok Wall Street. Skall man tro på en äventyrare? Jag har inte läst någon mer omfattande sammanfattning av dagens energipolitiska läge än Per Wimmers bok. Det är bara att konstatera att Wimmer hunnit med mycket under sina 47 år. Han föddes 1968.

Boken börjar med en mycket detaljerad och omfattande redovisning av alla våra stora aktuella energikällor som kol, olja, gas, kärnkraft och vattenkraft och fortsätter med det som är på ingående som solenergi, geotermisk energi, vindkraft, vågkraft, tidvattenenergi, och biomassa. Han redovisar också ett mått på vår energiförbrukning som är lätt att ta till sig och det är kubikmil olja. I dagsläget förbrukar vi en kubikmil. I bästa fall blir det två kubikmil 2050 men lyckas vi inte med våra besparingsalternativ kan det bli tre kubikmil det året.

Det stora problemet är den stora efterfrågan på energi som tillväxten i befolkning och välfärd som vi har framför oss. Skall vi täcka det med energi från solceller måste vi bygga en kvarts miljon sådana anläggningar varje dag fram till 2050. Väljer vi vindkraft måste vi bygga 1200 2-megawatts vindkraftverk varje vecka de närmaste 20 åren. De kommer i så fall att täcka en yta motsvarande hela Spanien.

Wimmer kommer fram till att det är gas och kärnkraft som kommer att bli grundpelarna i framtidens energiförsörjning. Naturgas har vi mycket stora lager av, inte minst efter amerikanarnas upptäckt av skiffergasen som det finns stora mängder av i olika delar av världen. Koldioxidutsläppen per energienhet är bara hälften jämfört med koleldning. Gasturbiner är billiga att bygga och el från gasturbiner kan regleras i takt med variationen i efterfrågan på el som förändras timme efter timme. Kärnkraften har inte den möjligheten. Avfallsjäsning kan ge oss gas men volymmässigt blir det en mindre del.

Slutsatsen i boken är att det är en utbyggnad av kärnkraften som är framtiden. Skräcken för kärnkraft hänger samman med att vi kommer att tänka på atombomber men det är en helt annan sak. Den enda kärnkraftolycka som krävt människooffer är Tjernobyl. 38 arbetare och 12 studenter omkom som en följd av den katastrofen.

Jämfört med de miljoner människor som årligen dör av rökgaserna från kol- och oljeeldning är det i stort sett ingenting. Beaktar man samtliga kostnader är det bara gasen som är billigare än kärnkraften. Vindkraften är väsentligt dyrare. Uranet räcker länge och när det tar slut kan vi ta till thorium som det finns trefalt större volymer av jämfört med uran. Uran och thorium finns dessutom i vänskapligt sinnade västländer.

Wimmer nämner knappt generation 4 av kärnkraftreaktorerna som kan leva länge på det ”utbrända kärnbränsle” som vi ägnar så mycken tid åt.

Per Wimmer må vara en äventyrare men jag har aldrig tidigare sett en så komplett sammanfattning av hela energiområdet som hans bok om den gröna bubblan ger.

Bengt Lindhé

________________________________________________

Bengt Lindhé

Kvarnliden 5

532 31  SKARA

0511-16680

www.bengtlinde.se

METANOLDRIVEN FÄRJA I TRAFIK

Genom att lägga till en syreatom till LNG (flytande naturgas)

bildas metanol, som är enklare att hantera och som inte har de 

läckageproblem som metan har.

Den 26 mars gick Stena Germanica i trafik igen från Kiel till Göteborg efter ombyggnaden till metanoldrift. Jungfrufärden uppmärksammades i båda hamnarna som sig bör med tal av prominenta personer.

I Kiel talade Dan Sten Olsson (Stenas ägare),  Karmenu Vella (EU-kommissionen), Reinhard Meyer (Schleswig-Holsteins näringsminister), Ulf Kämpfer (Kiels borgmästare) och Björn Ullbro (Wärtsilä, som står för fartygets metanoldiesel).

I Göteborg talade Carl-Johan Hagman (Stena Lines VD), Ann-Catrine Zetterdahl (Sjöfartsverkets GD), Lisa Emilia Svensson (Miljödepartementet) och Pierepaolo Barbone (Wärtsilä).

Själva ombyggnaden ägde rum på Remontova-varvet i Gdansk under slutet av januari-början av mars. Motortekniken är Wärtsiläs dualfuel – metanol står för 95 %, medan MGO (Marine Gas Oil motsvarande vanlig eldningsolja) står för 5 % av energin eftersom metanol inte kompressionständer.

Metanol istället för HMO (Heavy Marine Oil, tjockolja som metanol nu ersätter) minskar utsläpp av svavel (SOx) med ca 99 %, kväve (NOx) med 60 %, sot och partiklar (PM) med 95 % och CO₂ med 25 %. Det är ungefär samma nivåer som för LNG (Liquefied Natural Gas, flytande naturgas).

Alternativen LNG och metanol är alltså ungefär jämbördiga ifråga om renare avgaser. Men metanol som vätska är mycket enklare och billigare att hantera i såväl infrastruktur som ombord. Vidare är LNGs läckage av metan ett stort problem i hela dess hanteringskedja.

Landtrafikens framtida omställning till drivmedel med renare avgaser har mycket att lära av att sjöfarten nu går före och visar facit.

J-G Hemming

KÅBERGER TILL VATTENFALLS STYRELSE

Tomas Kåberger, professor på Chalmers tekniska högskolawww.svt.se

En tidningsnotis berättar att Tomas Kåberger föreslagits som styrelsemedlem i Vattenfall. Under tre år var han  generaldirektör för Energimyndigheten. Under den perioden var det i stort sett bara vindkraft man kunde läsa om i myndighetens skrifter. Han har skrivit mycket om Fukushima men han har aldrig talat om att ingen japan har dött av strålskador som en följd av kärnkrafthaveriet där, som man har kunnat läsa om i officiella FN-rapporter.

Kåbergers verksamheter som energisekreterare i Naturskyddsföreningen och hans ordförandeskap i Vindenergi Väst AB må förklara hans ensidiga förkärlek för vindkraft. Kåberger får självklart tycka vad han vill om vindkraft och kärnkraft men man undrar förstås hur han kommer att påverka Vattenfalls verksamhet. Blir det snabbstopp i Forsmark och Ringhals?

Bengt Lindhé