HÖRNSTENEN SOM BYGGARNA FÖRKASTADE

Nuvarande linjära fossilekonomi är ohållbar av två skäl: 

De fossila resurserna är ändliga och att ändå fortsätta bränna dem plussar på 

luftens halt av CO2 och leder till växthuseffekt och stigande global medeltemperatur. 

George Olah, världsberömd kemist och Nobelpristagare i kemi 1994, föreslår en 

cirkulär metanolekonomi som ultimat lösning på detta dilemma. I få ord: 

Fånga luftens CO2 och producera metanol av denna CO2 plus väte med insats av förnybar energi. 

När metanolen bränns återgår CO2 till luften.

C-atomen är med sina unika egenskaper central för allt liv som vi känner det. Den är också central för vår nuvarande civilisations alla oumbärliga karbonväten, föreningar mellan huvudsakligen atomerna C och H i sina molekyler. Samtidigt har atmosfärens CO₂ -halt genom förbränning av fossil stigit så till den milda grad, att klimatet på jorden äventyras av växthuseffekten från denna stigande halt av CO₂ i luften. Alltså är lösningen på detta dilemma, att vi ska hämta C-atomer från luften istället för från backen och därmed kunna sluta bränna fossil.

Människans fallenhet för komplicerade lösningar är en orsak till att ovanstående enkla slutsats inte har gehör i debatten. Däremot talas det mycket om ”dekarbonisering”. Bevare mig väl, det går inte att dekarbonisera vare sig liv eller civilisation. Däremot går det utmärkt att med naturen som förebild låta C-atomerna gå runt i ett kolkretslopp istället för att plussa på atmosfären med ny CO₂ från fossilbränning.

Den enkla lösningen att använda luften istället för underjorden som källa för de C-atomer vi inte kan vara utan borde vara självklar, men är kollossalt svår att få gehör för.

Naturen själv är en suverän vägvisare och löste problemet för miljarder år sedan med det vi kallar fotosyntesens kretslopp av C-atomer. Det är inte unikt för grundämnet C. Naturen har kretslopp även för andra grundämnen som N, O och H. Redan på 1800-talet fattade Karlsson i Strindbergs ”Hemsöborna” att klöver kunde fylla sitt behov av kväve genom att ta det från luften.

För hundra år sedan knäckte de tyska kemisterna Haber och Bosch problemet att storskaligt och industriellt förena luftens kväve med väte till ammoniak. Detta genombrott var nödvändigt, då den enda kända kvävedeponin på jorden var slut, intorkad fågelträck på en sträcka av Chiles kust där det aldrig regnade. Utan denna hundraåriga ammoniaksyntes skulle maten inte räcka på långa vägar för de över 7 miljarder människor som nu befolkar planeten.

Likhet mellan ammoniak- och metanolsyntesen.

Visserligen är det himmelsvid skillnad mellan luftens halt av CO₂ (0,04 %) och dess halt av N₂ (68 %). Men i många industriers skorstenar kan halten CO₂ uttryckt i procent också vara tvåsiffrig och därmed vara lättare att fånga, innan avgaserna släpps ut i luften.

En annan skillnad är att ammoniaksyntesens väte kommer från fossil naturgas, vilket ger anledning ta upp frågan om den kollossala omfattningen i världen idag att fackla naturgas, när källan ligger långt från konsument. Så sker för att naturgasens metan är mer än tjugo gånger potentare som växthusgas än CO₂. USA, Ryssland, Mellanöstern och andra stora producenter av naturgas facklar sådana mängder att det skulle energimässigt räcka till att istället driva en väsentlig del av global trafiksektor.

Vidare är det så att George Olahs ”oxidative bi-reforming of methane”, som tidigare avhandlats här på bloggen, skulle kunna göra metanol av all denna metan. Nu facklas den istället bort, vilket är ett gigantiskt energislöseri.

Alltså, för både metanol- och ammoniaksyntes är det vätet som är det stora kruxet, då det bör vara fossilfritt. Jämfört med att facklas bort till ingen nytta, ger alternativet ”Olahs oxidative bi-reforming av methane” inte värre CO₂ -fotavtryck än facklingen och borde därför tillämpas som övergångslösning tills ett genombrott har kommit för väteproduktion från vatten med insats av solenergi.

Det tycks vara så att etablerade särintressen, i detta fall global olje- och bilindustri, sitter så fast i sina jättelika befintliga investeringar, att det vill till ekonomisk kollaps för att ett paradigmskifte ska orka ske. Konstigt nog kan dagens billiga olja leda till det.

J-G Hemming