ETT ENKELT RECEPT SVÅRT ATT FÖRKLARA

Källa: Wikipedia

De 56 artiklar jag skrivit här på bloggen sedan den 5 juni 2013 har alla mer eller mindre handlat om det enkla konceptet CO₂ recycling, istället för exploatering av fossil. Nuvarande civilisation kan inte vara utan karbonväten vare sig som bränslen eller material.

Avskogning och vedbrist i England efter 1600-talets ”lilla istid” initierade den engelska kolbrytningen och därmed den industriella revolutionen, när världens befolkning ännu inte nått 0,7 miljarder.

Efter 300 år med först kol, sedan olja och naturgas har planetens befolkning nu passerat 7 miljarder med en tidigare otänkbar genomsnittlig levnadsstandard. Samtidigt ringer larmklockorna att den enorma fossilbränningen alstrat så mycket CO₂ att luftens halt av denna växthusgas stigit från förindustriella 270 à 280 ppm (miljondelar) och nu passerat 400 ppm.

IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) har i stor enighet angett 450 ppm som en deadline som inte får överskridas. Men år efter år går och emissioner av CO₂ och andra växthusgaser fortsätter öka. Det borde vara självklart att ”köra förbränning baklänges”, ”hämta karbonatomer från luften istället för från backen”, eller vad man nu ska kalla det, det vill säga helt enkelt ”CO₂ recycling”.

Det är så enkelt och självklart, men så väldigt svårt att förklara utan att krångla till det. Har man fyllt en papperskasse till bristningsgränsen, ska man ju inte lägga till utan plocka bort – kan det vara en vettig liknelse?

George Olah har med sin metanolekonomi i tjugo år inte bara pläderat för CO₂ recycling utan tillsammans med sin lärjunge Surya Prakash arbetat hårt med den metanolkemi som i praktiken är en förutsättning för konceptets framgång. De har nu ett 50-tal metanolrelaterade patent. Det innebär faktiskt att fossilen inte längre behövs – alla karbonväten vi hittills fått med fossilen som råvara kan vi nu få med metanol som råvara. Och denna metanol kan produceras med infångad CO₂ som karbonkälla och fossilfri energi (sol-, vind-, vatten-, osv kraft) som frigör väte från vatten. Själva metanolsyntesen är inget energiproblem, den är exoterm, hela energikruxet är att få fram vätet.

Vi är så bortskämda med fossilerans karbonväten att vi inte ens tänker på vad det rör sig om. En liten repetition om våra oumbärliga karbonväten ger en tankeställare hur beroende vi är av dem. Bokstavligt talat finns ingenstans i det moderna samhället utan att ögonen faller på ”dessa produkter” vart vi än vänder blicken. Med rätta kan vi kalla vår tid för plaståldern. Historiskt började den för över hundra år sedan med bakelit, sedan kom cellofan och därpå en mängd nya plaster som nylon, PVC, Teflon, polyestrar och polyetylen. Under andra världskriget kom en rad syntetiska material t ex akrylatplaster, neopren, styren-butadien-gummi (SBR). Efter kriget har de blivit så allmänna att vi inte längre tänker på varifrån de kommer. Badrum och kök är fulla av dem, likaså vardags- och sovrum och trädgård. För att inte tala om elisolering, VVS-material och allsköns byggnadsmaterial. Allt detta vore prima karbonsänkor om karbonet kom från luften och inte från backen. 

Här är metanolekonomin i ett nötskal:

Första steget är metanol till etylen och/eller propylen:

CH₃OH --------------> H₂C=CH₂  +  H₂C=CH – CH₃

                                                 ↓

                Syntetska karbonväten och deras produkter     

         

Det stora hindret för en cirkulär metanolekonomi är naturligtvis att fossilen är för billiga och slipper betala för den skada de åstadkommer. Man får hoppas att COP21 Paris om en månad inser var skon klämmer och kan enas om en global skatt på fossil CO₂ så att CO₂ recycling blir billigare än pumpa olja.

J-G Hemming