KU-FÖRHÖR MISSADE MYTEN OM CCS

Ett av Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland, där man måst överge
försök med CCS på grund av lokalbefolknings NIMBY (Not In My BackYard), vägran att låta lagra CO2 under jord. Foto Vattenfall. 

Förra veckans KU-förhör sökte febrilt en syndabock för den skandalösa NUON-affären. Man missade emellertid helt kärnfrågan vad som drev Vattenfall att expandera så hejdlöst på Kontinenten: Myten om CCS (Carbon Capture and Storage, infångning och lagring av koldioxid). Där är den verkliga boven. Det falska konceptet drev förre verkställande direktören att nonchalera kritikerna och gå på i ullstrumporna in absurdum.

Enligt Vattenfalls årsredovisning 2008 skulle man investera SEK11 miljarder i CCS fram till år 2013. Vid ett möte i Atlanta hösten 2009 beslutade intresseorganisationer för elproducenter i Europa, Kanada, USA, Australien och Japan att minska utsläpp av CO₂ med 60-80 % till år 2050. Vattenfalls dåvarande chef Lars G Josefsson var ordförande vid mötet. Med sin eminenta övertalningsförmåga lyckades han också under sin tid som vd för Vattenfall övertyga t ex Angela Merkel, Madelaine Albright och Maud Olofsson om att CCS var lösningen på fortsatt fossilbränning. De två förstnämnda insåg dock snart att CCS är en myt.

Ett exempel på CCS-euforin i Vattenfall under den här tiden var den musikaliskt suveräna men sakligt förföriska Vattenfall’s Electricity Song, som jag förgäves nu försökt återfinna på nätet. Vattenfall har tydligen ”städat bort” den. Tacksam om någon kan tipsa ifall man fortfarande kan hitta den någonstans.

När KU nu febrilt söker en syndabock i NUON-affären inställer sig frågorna: Är en verkställande direktör för ett statligt bolag automatiskt fri från ansvar? Ligger det yttersta ansvaret alltid hos regeringen? Var går gränsen för ministerstyre?

2010 års utsläpp av CO₂ -ekvivalenter förorsakade av mänskliga aktiviteter var enligt nya IPCC-rapporten 49 Gton (gigaton, miljarder ton), varav 65 % (32 Gton) från fossila bränslen och industriella processer.

Det är alltså 32 Gton CO₂ som CCS ska hantera, om civilisationens fossilbränning ska neutraliseras av denna metod. Hur mycket är 32 Gton? Det kan jämföras med en annan hisnande siffra, den nuvarande globala oljeutvinningen på ca 90 miljoner fat/dag (drygt 4 Gton/år).

Givet dessa siffror är det en femteklassares matematik att räkna ut, att CCS om det ska lösa problemet måste fånga in en svårhanterlig gas, som räknat på vikt är 8 gånger större än den mängd olja som global oljeindustri idag hanterar. Sedan ska denna besvärliga gas deponeras under högt tryck på lämpliga ställen i jordskorpa eller havsdjup. Det går bara inte att sätta en helt ny sådan gigantisk industri på fötter!

Vad som däremot går och som redan sker, är att där CO₂ samlas in hydrera den (förena den med väte) till metanol. Metanol är ett utmärkt bränsle och drivmedel. Istället för myten CCS kan vi alltså tillämpa verklighetens CCR (R som Recycling). För att få fram det väte som ska hydrera CO₂ till metanol går det åt fossilfri energi, som vi har övernog i vår generösa sol.

J-G Hemming, Skara

e-post: j-g@hemming.se