Ett av Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland, där man måst överge försök med CCS på grund av lokalbefolknings NIMBY (Not In My BackYard), vägran att låta lagra CO2 under jord. Foto Vattenfall. |
Förra veckans KU-förhör sökte febrilt en syndabock för den
skandalösa NUON-affären. Man missade emellertid helt kärnfrågan vad
som drev Vattenfall att expandera så hejdlöst på Kontinenten: Myten om CCS
(Carbon Capture and Storage, infångning och lagring av koldioxid). Där är den
verkliga boven. Det falska konceptet drev förre verkställande direktören att
nonchalera kritikerna och gå på i ullstrumporna in absurdum.
Enligt Vattenfalls
årsredovisning 2008 skulle man investera SEK11 miljarder i CCS fram till år
2013. Vid ett möte i Atlanta hösten 2009 beslutade intresseorganisationer för
elproducenter i Europa, Kanada, USA, Australien och Japan att minska utsläpp av
CO2 med 60-80 % till år 2050. Vattenfalls dåvarande chef Lars G Josefsson
var ordförande vid mötet. Med sin eminenta övertalningsförmåga lyckades han
också under sin tid som vd för Vattenfall övertyga t ex Angela Merkel,
Madelaine Albright och Maud Olofsson om att CCS var lösningen på fortsatt
fossilbränning. De två förstnämnda insåg dock snart att CCS är en myt.
Ett exempel på
CCS-euforin i Vattenfall under den här tiden var den musikaliskt suveräna men
sakligt förföriska Vattenfall’s
Electricity Song, som jag förgäves nu försökt återfinna på nätet.
Vattenfall har tydligen ”städat bort” den. Tacksam om någon kan tipsa ifall man
fortfarande kan hitta den någonstans.
När KU nu febrilt
söker en syndabock i NUON-affären inställer sig frågorna: Är en verkställande
direktör för ett statligt bolag automatiskt fri från ansvar? Ligger det
yttersta ansvaret alltid hos regeringen? Var går gränsen för ministerstyre?
2010 års utsläpp av
CO2 -ekvivalenter förorsakade av mänskliga aktiviteter var enligt
nya IPCC-rapporten 49 Gton (gigaton, miljarder ton), varav 65 % (32 Gton) från
fossila bränslen och industriella processer.
Det är alltså 32 Gton
CO2 som CCS ska hantera, om civilisationens fossilbränning ska
neutraliseras av denna metod. Hur mycket är 32 Gton? Det kan jämföras med en
annan hisnande siffra, den nuvarande globala oljeutvinningen på ca 90 miljoner
fat/dag (drygt 4 Gton/år).
Givet dessa siffror
är det en femteklassares matematik att räkna ut, att CCS om det ska lösa
problemet måste fånga in en svårhanterlig gas, som räknat på vikt är 8 gånger större än den mängd olja som
global oljeindustri idag hanterar. Sedan ska denna besvärliga gas deponeras under
högt tryck på lämpliga ställen i jordskorpa eller havsdjup. Det går bara inte
att sätta en helt ny sådan gigantisk industri på fötter!
Vad som däremot går
och som redan sker, är att där CO2 samlas in hydrera den (förena den
med väte) till metanol. Metanol är ett utmärkt bränsle och drivmedel. Istället
för myten CCS kan vi alltså tillämpa verklighetens CCR (R som Recycling). För
att få fram det väte som ska hydrera CO2 till metanol går det åt
fossilfri energi, som vi har övernog i vår generösa sol.
J-G Hemming, Skara