NU HAR DET HÄNT MED KALIUM. DET KAN OCKSÅ HÄNDA MED OLJA.

Brev från Amerika daterat den 8 aug 2013. Översättning J-G Hemming

Följande artikel av Gal Luft publicerades i The Nationnal Interest.

Luft är senior advisor i United States Energy Security Council och medförfattare till boken Petropoly.

Nu har det hänt med kalium. Det kan också hända med olja.

Förra veckan utmärktes av att en av världsekonomins sista kvarvarande karteller kollapsade – kalikartellen. Kalium är viktigt för produktion av konstgödsel, som i sin tur är viktig för produktion av livsmedel. I decennier har global kaliumindustri dominerats av Belarusian Potash Company (BPC), ett samriskbolag mellan vitryska Belaruskali och ryska Uralkali. De står tillsamman för ca tredjedelen av världens kalitillgångar. Den 30 juli bröt sig Uralkali ut från BPC och vände sig till Kina via sina egna distributionskanaler. Kina konsumerar en femtedel av världens kali. Tillkännagivandet chockerade kaliumindustrin. Kaligruvor runt om i världen tappade en tredjedel av sitt aktievärde, och priset på kalium väntas gå ner med trettio procent. Kalikartellens sönderfall bör snart visa sig i lägre priser på konstgödsel, som i sin tur sänker partipriser på livsmedel. Men som en ny rapport från Världsbanken bekräftar är främsta anledning till höjda livsmedelspriser under senare år varken priset på kalium eller, som många felaktigt tror konkurrens från biodrivmedel, utan istället framförallt priset på olja. Oljeprodukter finns i varenda del av livsmedelskedjan, från förpackningsmaterial till drivmedel för jordbrukets maskiner samt bilar, flygplan och båtar som transporterar våra livsmedel från jord till bord. Så när råoljepriserna stiger, som de gör nu får vi betala mer för maten. Kalipriset sätts inte längre av någon kartell, men det gör oljepriset.

OPEC har dikterat global petroleum i nästan ett halvt sekel. OPEC äger sjuttio procent av världens reserver av konventionell olja, men har kunnat begränsa produktionskapaciteten till att bara tillgodose en tredjedel av världens oljekonsumtion. Bara i förra veckan tillkännagav man sin avsikt att skära ner produktionen avsevärt under sju månader, som svar på nuvarande boom i oljeproduktionen i USA. Härmed reducerade OPEC sin samfällda produktion till den nivå den hade för fyrtio år sedan: 30,2 miljoner fat per dag. Detta är en skandalös siffra med tanke på det faktum att under senaste fyrtio år har världsekonomin vuxit med stormsteg och global efterfrågan på olja har nästan dubblats. Det är emellertid också förståeligt som OPEC:s pinsamma strategi att reducera tillgången för att motverka ökad produktion från icke-OPEC. Precis som kalikartellen gjorde fram till förra veckan. OPEC vidhåller sin volym/pris-strategi, det vill säga att producenterna föredrar att sälja mindre olja till högre pris per fat. Och alla medlemmarna är beroende av höga oljepriser för sitt ekonomiska välstånd, och i flertalet fall politiska överlevnad. Saudiarabiens budget förutsätter ett pris per fat – det pris regeringen måsta ha för att uppfylla sina utfästelser till befolkningen – som idag är $98. Venezuela $112. Algeriet och Nigeria $125. Iran $144. Detta betyder att tvåsiffriga oljepriser inte längre är acceptabla för kartellens medlemmar. Som ett brev från Saudiarabiens prins Alwaleed bin Talal nyligen avslöjar: USA:s oljeboom uppfattas som en nära förestående fara för Kungadömets oljeberoende ekonomi; därför svarar OPEC med att reducera tillgången för att hålla priserna uppe.

Till skillnad från kalikartellen är det inte troligt att oljekartellen bryts upp av plötsliga avhopp av medlemmar. När allt kommer omkring sitter de i samma båt. Att hålla fast vid kartellen är deras enda utväg att behålla livsduglig ekonomi och upprätthålla inhemsk stabilitet. Men OPEC:s förmåga att manipulera oljepriser skulle kraftigt reduceras om olja mötte konkurrens i den sektor där den har sin strategiska status – drivmedel. Så länge som bilar tillverkas för att gå på ingenting annat än drivmedel från petroleum kommer OPEC att kunna fortsatt behärska globala priser genom sin volym/pris-strategi. Men kol, biomassa, uran, förnybara energikällor och naturgas kan alla omvandlas till eller användas för produktion av drivmedel. Om bilar kan gå på olika bränslen, inklusive petroleum, skulle olja tvingas konkurrera med dessa andra slag av bränslen på en konkurrensutsatt marknad, som skulle tvinga ner oljepriset.

Idag är amerikansk naturgas bland världens billigaste. Ändå används bara en procent för produktion av drivmedel. Naturgas kan användas direkt i kompatibla bilar som komprimerad naturgas. Den kan användas för att generera el som kan driva plug-in hybrider och rena elbilar. Den kan omvandlas till metanol, ett flytande drivmedel som kostar en dollar mindre än bensin räknat på energibasis, och som kan användas av flexfuel-bilar som det kostar tillverkarna bara en extra $100 att producera jämfört med motsvarande ren bensinbil. Om fordon kunde gå åtminstone på några av dessa drivmedel skulle USA kunna sätta en billig och ymnig vara emot en vars pris är uppblåst och kontrollerad av en kartell, och oljekartellen skulle möta samma öde som kalikartellen.