tisdag 16 juli 2013

ENERGISITUATIONEN 2050 – ETT "DRÖM" - SCENARIO



I tre tidigare artiklar har jag refererat delar av ”Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv” som helt nyligen publicerats av Energiutskottet som tillhör Kungl. Vetenskapsakademien. I denna fjärde och sista artikel behandlas den tänkta energisituationen 2050. Sammanfattningens första mening framhåller att användning av fossila energikällor på sikt är ohållbar på annat än en bråkdel av nuvarande nivå eftersom deras miljö- och klimatpåverkan är oacceptabla. Förnybar energi och kärnkraft är de fossilfria alternativ som Energiutskottet prioriterat i sina scenarier om energisituationen i Sverige och i världen fram till 2050.

I det scenario som Energiutskottet presenterar kommer den totala tillförseln av energi att öka från 148 000 TWh 2010 till 170 000 TWh 2050. När det gäller elproduktionen är den procentuella ökningen avsevärt större, från 21 400 TWh 2010 till 45 000 TWh 2050. Den nuvarande snabba ökningen av fossil energiproduktion i världen tyder på att andelen fossil energi år 2050 kommer att bli mycket större än vad som antagits i utarbetandet av Energiutskottets scenario.

Nåväl, scenarios är värdefulla utgångspunkter för diskussionen men kan självklart aldrig realiseras med någon större exakthet. Det finns en punkt i scenariot som gör att jag betraktar det som ett ”dröm”- scenario och det berör koldioxidutsläppen 2050 som skall ha halverats 2050 jämfört med 2005. Denna halvering förutsätter storskalig infångning och lagring av koldioxid. CCS kallas proceduren och betyder Carbon dioxide Capture and Storage. Innebörden är att man skall fånga in storleksordningen 10 miljarder ton koldioxid från världens skorstenar eller direkt från atmosfären och sedan frakta den till lämpliga förvaringsplatser i jordskorpan där den skall förbli i evig tid. Man hänger upp tänkandet på det faktum att Statoil redan i dag årligen pumpar ner en miljon ton koldioxid i stora bergrum under havsytan.

Det man inte tänker på är mängden, kostnaderna och riskerna. 10 miljarder ton är tio tusen gånger mer än 1 miljon.  EU och Vattenfall har redan investerat miljarder för att utveckla metoden men hela projektet har mer eller mindre gått i stå därför att man inte funnit någon plats i Tyskland där man vill ha några lager av koldioxid under sig. I augusti 1986 inträffade en olycka vid Lake Nyos i Kamerun där naturligt bildad CO2 plötsligt kokade upp i ett jättelikt moln ur sjön. När molnet skingrats låg 1700 människor ögonblickligt dödade i sömnen liksom all deras boskap och andra organismer som andas. Det här exemplet visar att man först måste leta reda på ständigt nya platser för koldioxidbegravning, fånga upp och frakta all den här koldioxiden till dessa platser och sedan ha kontinuerlig bevakning där för att upptäcka eventuella läckage. Det är också så att även lindriga läckage är hot mot hela verksamheten. Om en procent av koldioxiden läcker ut varje år har 63 procent av mängden återförts till atmosfären på 100 år och då är alla miljarder bortkastade. Till detta kommer att en kraftanläggning med CCS kräver 10 – 40 % mer bränsle för att kunna producera samma mängd elektricitet som en anläggning utan CCS. För samma mängd producerad el måste därför mer kol brytas.

Det finns bara en rimlig slutsats. CCS är och förblir ett tankefoster som inte kan hålla nere jordens koldioxidutsläpp på det sätt Energiutskottet räknat med. Slutsatserna i den i övrigt berömvärde skriften blir därmed helt fel. CCS måste ersättas med något annat.

Låt oss ägna klimatförnekarna en minut. Det är ointressant om temperaturen på jorden påverkas av koldioxidutsläppen eller inte. Röken från de koleldade kraftverken dödar årligen storleksordningen 1 miljon människor. Bara i USA dör 40 000 av röken från 400 koleldade kraftverk. Mänskligheten måste så snabbt som det bara går reducera koleldningen till noll. Detta innebär att Energiutskottet skulle ha framhållit kärnkraftens framtida roll med en helt annan emfas än vad som nu skett även om man anger att kärnkraften har goda förutsättningar att bli en nyckelkomponent i världens framtida fossilfria baskraft.

Att Svenska Naturskyddsföreningen och Miljöpartiet vill skrota all kärnkraft må stå för dem. Drömvärldarna är sköna så länge de varar. Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre har på ett berömvärt sätt definierat det säkra handlingsutrymmet för nio globala processer men ordet kärnkraft tar han inte i sin mun. Kungl. Vetenskapsakademiens teknikutskott har kommit steget längre men inte kommit fram till den enda rimliga slutsatsen av sin förnämliga pamflett och den är att en storskalig universell satsning på kärnkraft måste till om jorden skall bli beboelig om 50 år.


Bengt Lindhé


Bengt Lindhé
Kvarnliden 5
532 31  SKARA
0511-166 80

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar