Som framgått av tidigare artiklar här på bloggen sker
nu stora satsningar och framsteg på den sedan två sekler hägrande drömmen om en
väteekonomi som lösning på människans energiförsörjning. Varför har det tagit
så lång tid? Vad är problemet?
Väte är universums vanligaste grundämne. Ett problem är att väte trots detta ingenstans på vår
planet finns att bara hämta – väte måste produceras. Väte förekommer bara
bundet i kemiska föreningar som kolväten, kolhydrater och vatten. Väte måste
alltså frigöras från dessa föreningar, men är ändå ytterst svårt att isolera
och behålla – väte förenar sig nämligen ytterst begärligt med flertalet övriga
grundämnen. Om inte annat så med luftens syre till vatten.
Till detta kommer vätes kemiska och fysikaliska egenskaper. Väte blir flytande först vid minus 253°C
(bara 20 grader från absoluta
nollpunkten) och har då en densitet av endast 70,8 kg/m3. Som
jämförelse kan nämnas att metanol (den enklaste alkoholen CH3OH)
innehåller 98,9 kg väte/m3 (dvs ca 25,5 procent mer väte per m3
vid normal temperatur och tryck än flytande väte vid minus 253°C).
De viktiga säkerhetsaspekterna har vunnit stort genom att metanol genom reformering med ammoniak nu
enkelt kan lagras, distribueras och hanteras för att sedan först vid inträdet i
vätebränslecellen omvandlas till väte. Detta framgår av flera tidigare artiklar
här på bloggen.
Redan år 2000 introducerade
Daimler Chrysler en metanoldriven bränslecellsbil NECAR 5. Max hastighet 150
km/h, Räckvidd 500 km. År 2002 var denna bränslecellsbil först att genomföra en
tripp från kust till kust tvärs över Amerika från San Francisko till Washington
DC eller över 5 000 km, med tankning av metanol var 500 km.
Denna spektakulära prestation
skulle naturligtvis ha gett utslag i kommersiell tillämpning och framgång om
reformeringstekniken då hade varit konkurrenskraftig. Att kommersialisering
uteblivit är ett kvitto på att den tidens reformering av metanol till väte var
för omständlig och dyr.
Den i tidigare bloggartiklar
redovisade reformering av metanol till
väte med ammoniak ger ny förutsättning att tanka metanol och driva elbil med vätebränslecell.
Så kan billig vätgas produceras är rubrik på en artikel i Ny Teknik häromdagen, som är
ännu ett bevis på att en väteekonomi som lösning av problemet med människans
framtida energiförsörjning kan stå för dörren. En forskargrupp från Sverige,
Finland och Vietnam har tillverkat en katalysator som sönderdelar vatten genom
elektrolys.
”Systemet vi har tagit fram
är robust, skalbart och billigt. En ytterligare stor fördel är att vi använde
en alkalisk saltvattenlösning. I princip skulle man kunna driva de här systemen
med saltvatten från havet”, säger Jyri-Pekka Mikkola, professor vid Umeå
Universitet.
”Det största problemet med
vätgasproduktion genom elektrolys är att det går åt stora mängder
elektricitet”, fortsätter Professor Mikkola. ”Vår nya katalysator innebär att
energimängden som krävs för elektrolys minskar väsentligt.”
Umeå Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet
och Luleå Tekniska Universitet samarbetar i detta projekt som kallas Bio4Energy.
Det görs alltså nya framsteg
hela tiden och som så ofta – vad stort sker det sker tyst när vi minst anar
det. Rätt som det är kan den tekniskt så svåra två sekler gamla drömmen om en
väteekonomi vara verklighet.
J-G Hemming
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar