Teknik för återställning av luftens kolbalans

Flera artiklar på denna blogg har avhandlat Olah’s och Lackner’s olika sätt att fånga 

CO₂ från luft och sedan förena CO₂ och fossilfri H₂ till metanol enligt den klassiska 

metanolsyntesen CO₂+3H₂→CH₃OH+H₂O. Förutom dessa sätt för CCR (Carbon 

Capture & Recycling) finns också en rad andra plus att CO₂ också kan fångas in och 

lagras, CCS (Carbon Capture & Storage). Problemet är att skala upp dessa tekniker 

så att de får någon betydelse för kolbalansen i atmosfären.

Föregående bloggartikel 2016-12-19 (”Återställa luftens kolbalans omöjlig uppgift”) refererade kort till den första av tre webinars (seminarier som kan följas på webben): ”Restoring the Carbon Balance – Sesssion 1: The Budget imperative”.

Här följer ett kort referat av webinar nr 2 som hölls 2017-02-01 och handlade om Negative Carbon Emissions Technologies (NETs) .

Webinar nr 3, som kommer att hållas i slutet av mars och som jag återkommer till handlar om hur dessa teknologier ska kunna finansieras, kommersialiseras och skalas upp.

Med nuvarande fossilbränning är det en gigantisk uppgift att till år 2050 återställa kolbalansen i jordens atmosfär, så temperaturökningen stannar under 2 ^oC (helst under 1,5 ^oC) jämfört med förindustriell nivå. Idag ligger utsläpp orsakade av mänsklig aktivitet på drygt 40 miljarder ton CO₂-ekvivalenter per år, Man räknar med att ca hälften tas upp av hav och vegetation. Kolbalansens återställande innebär alltså att minst 20 miljarder ton CO₂ om året infångas från luften och antingen processas till syntetiska kolväten som elisolering, vattenrör och annat som lagras i form av byggnader och annat eller bränslen som får ersätta de fossila.

Hur mycket är 20 miljarder ton? Oljeindustrin hanterar idag årligen10⁸x 36 5 fat olja som väger nästan 5 miljarder ton. Betinget är alltså att till 2050, på 33 år, bygga upp en helt ny jätteindustri, som med nämnda nya teknik ska producera minst 4 gånger mer räknat på vikt än vad världens oljeindustri gör, som haft 150 år på sig att utvecklas. Därtill kommer att olja är mycket lättare att hantera och transportera än en besvärlig gas som CO₂.

Är Stefan Löfven medveten om problemstorleken? I TV-nyheterna förklarar han frankt: ”Sverige ska gå före och i lag stadga att utsläppen på svenskt territorium ska minska med minst 85 procent till 2045” (jämfört med 1990 års nivåer). Vidare: ”Redan 2030 ska utsläppen från transportsektorn ha minskat med 70 procent” (jämfört med 2010).

Redan Göran Perssons regering på 1990-talet var medveten om problemet. Men den medvetenheten hade inte sin grund i omsorg om klimatet utan i fruktan för oljans ändlighet som resurs. I SOU 213:84, Fossilfrihet på väg, ställer man sitt hopp vad gäller transportsektorn till eldrift och särskilt till biodrivmedel. Vad gäller sistnämnda beaktas dock inte att biodrivmedel till följd av modernt jord- och skogsbruks helmekanisering vid en ärlig livscykelanalys visar att ”the cure is worse than the decease” (boten värre än frånfället). Det går åt så mycket fossil energi i dragkraft, växtnärings- och växtskyddsmedel, skörd och torkning att man hellre kan köra bilen på bensin än t ex etanol av spannmål.

Den stora potentialen ligger i omvandling av fossilfri el till så kallade elektrobränslen i form av i första hand metanol, vilket också blev slutsatsen av webinar 2.

J-G Hemming