Ekologisk produktion reducerar vår självförsörjning

Vi har i dag en självförsörjningsgrad på livsmedel på mindre än 50 %.

Erfarenheterna från andra världskriget skapade ett behov av en trygg livsmedelsförsörjning men vid mitten av 1980-talet tilltog kritiken mot jordbrukspolitiken. Behovet av livsmedelsberedskap i händelse av krig upplevdes inte lika angeläget längre. Överskotten, som var ett resultat av högt prisstöd krävde stora och stigande subventionsbelopp. 

Hela frågan fick ett helt nytt perspektiv den 1 januari 1995 då Sverige blev medlem i EU. Medlemskapet innebär att vi fullt ut deltar i EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Med Lissabonfördraget 2009 fick Europaparlamentet medbestämmande om jordbrukspolitiken. Det är bara EU som har beslutskompetens när det gäller jordbrukspolitiken. Nationellt stöd till jordbruket är inte tillåtet med undantag för stöd till jordbruk i den nordligaste delen av landet (över 63:e breddgraden).

Vi har med andra ord inga möjligheter att med hjälp av inrikespolitik påverka självförsörjningsgraden på ett avgörande sätt. Den enda faktor som skulle kunna påverka läget är konsumenternas preferenser. Är vi beredda att betala mer för det som produceras i Sverige skulle det kanske kunna påverka bilden.

Den här frågan har fått en förnyad aktualitet av färska nyheter som berättar att regeringen har formulerat en livsmedelsstrategi med två ambitioner: 30 procent av Sveriges jordbruksareal skall odlas ekologiskt 2030 och då skall också 60 procent av den offentliga livsmedelsupphandlingen vara ekologisk.

Av allt att döma är dessa mål en framskrivning av tidigare politiska mål som berättade att 20 procent av den odlade arealen i Sverige skulle ha ställts om till ekologisk odling år 2010 och att offentlig upphandling av ekomat till skolor, sjukhus, äldreboende med mera skulle nå en omfattning av sammanlagt 25 procent av alla inköpta livsmedel. (Andelen ekologisk jordbruksmark uppgick 2013 till 16,5 procent).

För den som vill fördjupa sig i ämnet ekologisk livsmedelsproduktion rekommenderas boken Den ekologiska drömmen som gavs ut på Fri Tanke förlag 2014. Författarna, som alla är eller har varit forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala (SLU) heter Holger Kirchmann, Thomas Kätterer, Lars Bergström och Rune Andersson. Ekologisk odling är en odlingsmetod som bygger på lokala förnybara resurser där handelsgödsel och förnybara resurser inte används.

Vi som är bondpojkar och som läst om Haber-Bosch som uppfann moderna kvävegödselmedel och om Norman Borlaug, vars gröna revolution räddat en miljard människor på vårt klot från svältdöden förvånas över att våra makthavare kan tjusas av ett jordbruk utan handelsgödsel. Slutorden i boken Den ekologiska drömmen får i det här sammanhanget räcka som en sammanfattning av vad ekologisk jordbruksproduktion betyder:

”Ekologisk produktion anses vara vägen till ett mer uthålligt jordbruk men forskning visar att så inte är fallet. Ekologisk odling reducerar skörden kraftigt och kan därför inte försörja en växande befolkning. Ekologisk mat är inte heller hälsosammare och odlingsformen är inte bättre för miljön.”

Jag är nog inte ensam om att vara oroad för vår låga självförsörjningsgrad på livsmedelssidan. Regeringens ambitioner när det gäller ekologiskt jordbruk kommer självklart att reducera den till nivåer klart under 50 procent. Sen undrar jag om inte många av dem som äter den offentligt upphandlade maten skulle föredra närproducerade svenska livsmedel framför importerade ekolivsmedel.

Bengt Lindhé 

Liten skala som kan växa stort

Den tyska firman Exytron har satt i system att lokalt energiförsörja t ex ett villaområde med 
lagrad metan (CH₄) som framställts enligt 4H₂+CO₂→CH₄+2H₂O, den över hundra 
gamla Sabatiers reaktion. Alltså en ”väteekonomi” där man undgår problem med den 
svårlagrade vätgasen genom att förena H₂ med recirkulerad CO₂.  
Vätgasen kommer från elektrolys av vatten med sol- & vindkraft. 
Bild: Exytron.

Av webinarserien ”Restoring the Carbon Balance” med sessionerna 1: The Budget Imperative och 2: Negative Carbon Emissions Technologies (NETs) återstår nu session 3: Finansing, Commercializing and Scaling up NETs. I väntan på sistnämnda, som hålls först om en månad, kan det vara av intresse att bryta de storskaliga koncepten med ett småskaligt exempel, som har potential att växa.

Nybyggda hus får från år 2030 inte längre värmas med fossila bränslen enligt ny lag i Tyskland. Det gäller både villor och stora hyreshus. Det är bakgrund till det tyska företaget Exytrons projekt att producera vätgas genom elektrolys av vatten med sol-& vindel. I konceptet ingår att slippa problemet med att vätgasen är hart när omöjlighet att lagra. Därför förenar man den producerade vätgasen med infångad CO₂ till metan enligt den mer än hundra år gamla Sabbatiers reaktion 4H₂+CO₂=CH₄+2H₂O, som är starkt exoterm (har hög output av värme). Värmen utnyttjas av bostäderna till uppvärmning och varmvatten. Den lagrade metangasen omvandlas vid behov till el (när sol & vind fallerar). Det mesta går till bostädernas gasnät för gasspisar och annat.

Exytrons koncept kan ses som motsats till den i föregående bloggartiklar refererade storskaliga Restoring the Carbon Balance, som räknar och siktar globalt, vilket ger hisnande siffror som är svåra att greppa. Slutsatsen blir att världen varken hinner eller orkar med detta.

Exytron däremot satsar småskaligt, decentraliserat och inser att konceptet med tiden kan växa globalt vartefter erfarenhet samlas och de olika teknikstegen finslipas. Intresset för Exytron har på kort tid växt enormt långt utanför Tysklands gränser. Likaväl som man genom Sabbatiers reaktion kan omforma den svårhanterliga vätgasen till metan, så kan man naturligtvis genom metanolsyntesen få metanol av CO₂ och vätgas. På så sätt klarar Exytron-konceptet inte bara att göra bostäder och byggnader fossilfria, utan även den andra stora fossilslukaren transporter. Intrycket är att uppgivenheten för att inte säga dystopin, som Restoring the Carbon Balance leder till, inte alls belastar Exytron-konceptet.

Alltnog, jag återkommer om en månad med Session 3: Finansing, Commercializing and Scaling up NETs. Det känns dock skönt att redan nu redovisa Exytron- alternativet. Bara för att visa att det finns alternativ som kan rädda världen, utan att gå på tvärs mot sunt förnuft.

J-G Hemming

Teknik för återställning av luftens kolbalans

Flera artiklar på denna blogg har avhandlat Olah’s och Lackner’s olika sätt att fånga 

CO₂ från luft och sedan förena CO₂ och fossilfri H₂ till metanol enligt den klassiska 

metanolsyntesen CO₂+3H₂→CH₃OH+H₂O. Förutom dessa sätt för CCR (Carbon 

Capture & Recycling) finns också en rad andra plus att CO₂ också kan fångas in och 

lagras, CCS (Carbon Capture & Storage). Problemet är att skala upp dessa tekniker 

så att de får någon betydelse för kolbalansen i atmosfären.

Föregående bloggartikel 2016-12-19 (”Återställa luftens kolbalans omöjlig uppgift”) refererade kort till den första av tre webinars (seminarier som kan följas på webben): ”Restoring the Carbon Balance – Sesssion 1: The Budget imperative”.

Här följer ett kort referat av webinar nr 2 som hölls 2017-02-01 och handlade om Negative Carbon Emissions Technologies (NETs) .

Webinar nr 3, som kommer att hållas i slutet av mars och som jag återkommer till handlar om hur dessa teknologier ska kunna finansieras, kommersialiseras och skalas upp.

Med nuvarande fossilbränning är det en gigantisk uppgift att till år 2050 återställa kolbalansen i jordens atmosfär, så temperaturökningen stannar under 2 ^oC (helst under 1,5 ^oC) jämfört med förindustriell nivå. Idag ligger utsläpp orsakade av mänsklig aktivitet på drygt 40 miljarder ton CO₂-ekvivalenter per år, Man räknar med att ca hälften tas upp av hav och vegetation. Kolbalansens återställande innebär alltså att minst 20 miljarder ton CO₂ om året infångas från luften och antingen processas till syntetiska kolväten som elisolering, vattenrör och annat som lagras i form av byggnader och annat eller bränslen som får ersätta de fossila.

Hur mycket är 20 miljarder ton? Oljeindustrin hanterar idag årligen10⁸x 36 5 fat olja som väger nästan 5 miljarder ton. Betinget är alltså att till 2050, på 33 år, bygga upp en helt ny jätteindustri, som med nämnda nya teknik ska producera minst 4 gånger mer räknat på vikt än vad världens oljeindustri gör, som haft 150 år på sig att utvecklas. Därtill kommer att olja är mycket lättare att hantera och transportera än en besvärlig gas som CO₂.

Är Stefan Löfven medveten om problemstorleken? I TV-nyheterna förklarar han frankt: ”Sverige ska gå före och i lag stadga att utsläppen på svenskt territorium ska minska med minst 85 procent till 2045” (jämfört med 1990 års nivåer). Vidare: ”Redan 2030 ska utsläppen från transportsektorn ha minskat med 70 procent” (jämfört med 2010).

Redan Göran Perssons regering på 1990-talet var medveten om problemet. Men den medvetenheten hade inte sin grund i omsorg om klimatet utan i fruktan för oljans ändlighet som resurs. I SOU 213:84, Fossilfrihet på väg, ställer man sitt hopp vad gäller transportsektorn till eldrift och särskilt till biodrivmedel. Vad gäller sistnämnda beaktas dock inte att biodrivmedel till följd av modernt jord- och skogsbruks helmekanisering vid en ärlig livscykelanalys visar att ”the cure is worse than the decease” (boten värre än frånfället). Det går åt så mycket fossil energi i dragkraft, växtnärings- och växtskyddsmedel, skörd och torkning att man hellre kan köra bilen på bensin än t ex etanol av spannmål.

Den stora potentialen ligger i omvandling av fossilfri el till så kallade elektrobränslen i form av i första hand metanol, vilket också blev slutsatsen av webinar 2.

J-G Hemming