Allt som glimmar inte guld All bio inte klimatsmart

I en artikel här på bloggen för en månad sedan (”Utredningar missar elektrobränslena”) jämförde jag i korthet biodriv-medel som bygger på naturens fotosyntes och elektrobränslen som bygger på metanolsyntesen. Nu går jag djupare in på de fyra punkter som sammanfattade den artikeln.

Planetens åker- och skogsarealer otillräckliga.

Världens nu över 7 miljarder invånare innebär en stor överbefolkning, möjliggjord av att människan för ca tre sekler sedan började storskaligt utnyttja fossil energi.

Vid sekelskiftet år 1700 fanns ca 0,7 miljarder människor på jorden. England var t ex avskogat och man var tvungen börja elda med fossilt kol. Det öppnade för den industriella revolutionen. Under 1800-talet tillkom fossil olja och under 1900-talet naturgas. För närvarande är människans samlade utsläpp uppe i över 40 Gton (Gigaton=miljarder ton) fossilrelaterade koldioxidekvivalenter per år.

Att övergå till biobränsle hjälper föga till reduktion av dessa enorma utsläpp av växthusgaser, eftersom vi producerar dessa biobränslen med så enorma insatser av fossil i helmekaniserade jord- och skogsbruk.

Livscykelanalyser (LCA) av biodrivmedel av majs

bekräftar ovanstående slutsats om bioenergi i allmänhet. Flera sådana amerikanska LCA av majsetanol sammanfattas i ”the cure is worse than the decease” (boten är värre än frånfället). Svensk etanol av spannmål ligger ännu sämre till. Möjligen kan etanol av sockerrör under gynnsamma förutsättningar gå runt, men då uppträder snart andra nackdelar som att konventionell livsmedelsproduktion fördrivs till andra områden med sociala konsekvenser som följd.

Den låga densiteten hos råvaror till biobränslen borde leda till slutsatsen att skogsrester lämpade som bränsle bör eldas i moderna effektiva pannor i närområdet med minsta möjliga transportinsats. Inte skickas långväga till storskalig förgasning som t ex GOBIGAS i Göteborg.

Förutom att storskaligheten leder till ett icke önskvärt transportbehov, så kan också själva förgasningen ifrågasättas. Den innebär att ungefär 50 % av skogsråvarans energiinnehåll bokstavligt talat går upp i rök för att frigöra biomassans C-atomer i form av den bildade syntesgasen. Samtidigt riskerar man att det komplicerade och känsliga systemet med alla rör, ventiler och renare beckar igen sig av tjära och sot.

I fallet GOBIGAS blir syntesgasen till metan och i Björn Gillbergs planerade anläggning i Hagfors till metanol. Naturligtvis kan man och ska man i båda fallen inte släppa överskottsvärmen till kråkorna utan utnyttja den i fjärrvärmenät eller liknande.

Hur som helst – hur mycket enklare är det då inte att hämta CO₂ från luft med den nya tekniken och väte från vatten med elektrolys, där fossilfri sol- och vindkraft står för energibehovet.

Så kan framtidens produktion av metan/metanol se ut. Både råvarorna och behövlig fossilfri energi finns överallt. En sådan verksamhet kan lokaliseras var som helst där produkten efterfrågas, så transportbehovet för slutprodukten också kan minimeras.

Det är lätt säga TULIPANAROS, men för att göra’t krävs en så hög CO₂ -skatt att de utsläppsökande fossilrelaterade alternativen blir olönsamma. Och det räcker inte med sådan CO₂ -skatt inom EU – den måste vara global. En grov skattning utifrån dagens låga oljeprispris på ca $50/fat (ca 0,13 ton) landar i att en sådan CO₂ -skatt rör sig om åtminstone $30, kanske så mycket som $50 per ton utsläppt fossilrelaterad CO₂ -ekvivalent.

J-G Hemming