 |
|
Satellitbilder från NASA:s Soumi NPP Satellit visar hur skiffergas
bränns
upp i North Dakota i norr och i Texas i söder (se cirklarna vi
märkt ut
på kartan), för att spara pengar...Foto hämtat från www.peak-oil.se |
Vart är vi på väg? frågar man sig när man läst boken The price of oil av forskaren Roberto F. Aguilera från Australien och Marian Radetzki, ekonomiprofessor från Luleå.
Parismötet
i december förra året som handlade om klimatproblematiken lärde oss att en
avsevärd reduktion av de globala utsläppen av koldioxid var en förutsättning
för att förhindra en successiv uppvärmning av vår jord med allt vad det skulle
innebära. Alla vet att det är eldning med kol, olja och gas som är de stora
bovarna i dramat.
Professor
Kjell Aleklett i Uppsala publicerade så sent som i maj 2012 boken Peeking at
Peak Oil som berättar att den globala oljeproduktionen har en bortre gräns
som vi gradvis närmar oss. Har Aleklett rätt är det kanske möjligt att vi så
småningom kan närma oss det klimatmål som Parismötet hoppades på.
Det
lär dröja innan kolet tar slut men en successiv reduktion av tillgången på olja
och gas skulle självklart underlätta en reduktion av de globala
koldioxidutsläppen.
Boken
The price of oil ger en helt annan bild av tillgången på olja i världen.
Vi har sett att det internationella priset på olja helt nyligen fallit från
nivån 140 dollar per fat till nivån 30 – 40 dollar per fat. Anledningen till
det är två revolutioner i USA som ökade oljeproduktionen där med mer än 70 %
mellan 2008 och 2014. Den ena revolutionen kallas skifferrevolutionen
och består i att man utarbetat en teknik för att komma åt den olja som finns i
de av våra jordlager som kallas oljeskiffer med hjälp av s.k. fracking. Det
engelska ordet fracking heter hydraulisk spräckning eller frackning på svenska.
Metoden
innebär att ett traditionellt vertikalt borrhål borras i berggrunden ner till
de nivåer där de petroleumbärande skifferformationerna är belägna. I slutet av
borrhålet utnyttjas en snedborrande krona som resulterar i en horisontell gång
parallellt med skifferlagren.
Gas
och olja kan utvinnas ur borrhålet. Tekniken har använts i stor utsträckning i
USA där stora mängder skiffergas och -olja motsvarande oljan i två Saudiarabien
finns tillgänglig främst i Texas och i nordöstra USA.
Nu
är frackningen inte helt problemfri. Det går åt mycket vatten, dricksvatten
blir förorenat, det sker utsläpp av växthusgaser och det kan också resultera i
mindre jordskalv. Utsläppen av metan i samband med frackning av naturgas är 30
procent högre än motsvarande utsläpp vid konventionell utvinning av olja och
gas.
Dessa
nackdelar har gjort att proceduren har förbjudits i Frankrike men författarna
menar att man så småningom kommer att lära sig att hantera dessa
nackdelar.
Den
andra revolutionen kallas den konventionella revolutionen. Nu är det
inte själva revolutionen som är konventionell utan det rör sig om en
revolutionerande förändring i att utnyttja de oljekällor som tidigare tömts på
olja på konventionellt sätt. Man använder samma teknik som i
skifferrevolutionen men här borrar man i de oljekällor som tidigare betraktades
som uttömda men som tack vare den nya tekniken kan leverera mycket mer olja än
så.
I
USA finns bara ca 17 % av världens skiffertillgångar och bara 2,6 % av världens
oljetillgångar. Man tror att det tar tid innan de två revolutionerna får
fotfäste i resten av världen men man räknar med att den globala tillgången på
olja blir mycket omfattande när vi närmar oss 2035.
De
nämnda tillskotten kommer att i grunden ändra förhållandena på världens
oljemarknad. Hållbara priser kommer inte att överstiga 50 dollar och hamnar
troligtvis ännu lägre. Saudiarabien och andra konventionella länder får
reducerade intäkter men en fördel för världssamfundet är att de politiska
oroligheter som oljan orsakat främst i mellanöstern sannolikt kommer att mattas
av.
De
två revolutionerna befriar oss från oron för att oljan kommer att sina i vår
tid.
Problemet
är hur de drastiskt reducerade oljepriserna kommer att påverka möjligheterna
att realisera de klimatmål som Parismötet ställde upp.
Jag
avslutar med att citera Marian Radetzkis egen recension av sin bok: ”En sträng
klimatpolitik utgör i vår mening det enda möjliga hindret till revolutionens
genomförande. Men hittillsvarande försök att etablera en sådan politik har i
grunden misslyckats. Det mycket omfattande kapitalinflödet till oljesektorn tyder
på att investerarna inte tror att en sådan politik kommer att genomföras under
förutsebar framtid. Vi delar denna uppfattning”.
Avslutningsvis
vill jag påminna om att inte bara bokens titel är på engelska. Till och med
lite krånglig engelska enligt min mening. Jag har i denna recension av
utrymmesskäl inte beskrivit bokens mycket omfattande redovisning av den globala
oljehandeln.
Boken
är utgiven på Cambridge University Press och kostar 344 kronor häftad på
Adlibris.
___________________________________________________
Bengt
Lindhé
