Under
det gångna halvåret har det publicerats två böcker om kärnkraft som författats
av personer som i högsta grad lät höra av sig i diskussionerna inför
folkomröstningen om kärnkraft 1980 nämligen Åsa Moberg och Per Kågeson.
Åsa Moberg sammanställde 1980 Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapens arbete.
Hon blev känd kärnkraftmotståndare och hon menar att hon fortfarande är det och
menar att kvinnor är det i högre grad.Per Kågeson var under 1970- och 80-talen
en ledande företrädare för kärnkraftmotståndet med böcker som ”Stoppa
Kärnkraften (1973) och ”Rösta nej (1979). Hans aktuella bok har titeln
”Farväl till kärnkraften?”. Det var frågetecknet som fick mig att köpa boken
och jag skall genast säga att jag är imponerad av de mycket ingående kunskaper
han skaffat sig om kärnkraftens alla tekniska detaljer. Jag är enig med honom i
slutsatsen att ”Om någon del av dagens kärnkraftkapacitet ska ersättas med nya
rektorer krävs en blocköverskridande långsiktigt hållbar överenskommelse i
riksdagen om att tillåta detta samt troligen en ägarsamverkan mellan ett eller
flera kraftbolag och företag inom den elintensiva industrin i syfte att sprida
den finansiella risken”. Den sista meningen i boken lyder: ”Men inte heller
under sådana premisser är det sannolikt att mer än en eller två större
reaktorer kommer att byggas i Sverige och de kommer troligen inte att behövas
förrän efter 2030”. Jag tror också att våra nuvarande reaktorer räcker
fram till 2030. Hur många nya vi behöver blir beroende av hur stora dom blir.
Nu har Kågesons gamla ränder inte gått
bort helt. I kapitlet ”Slutsatser” menar han att effektbalansen på sikt kan
klaras helt utan kärnkraft. En annan effekt av ränderna är den ensidiga
redovisningen av farligheten av kärnkraften men inte en parallell redovisning
av hur farlig den fossila elproduktionen är. Det farligaste som hände i
Harrisburg 1979 var att man förordade att småbarn och gravida kvinnor skulle
lämna sina hem. Ingen dog i Harrisburg. I Tjernobyl var det färre än 50
personer som omkom som en direkt följd av olyckan. Det har gjorts en bedömning
att 4000 dog av cancer inom den mest exponerade gruppen och 5000 i övriga delar
av Ukraina. Detta står i Kågesons bok. I Fukushima har inga dödsfall
rapporterats och enligt uppgifter från WHO är det inte sannolikt att någon
kommer att dö eller skadas av strålningen från den olyckan. Låt oss godta de
9000 dödsfallen som Kågeson anger och slå ut dem på 30 år som vi haft kärnkraft
av betydelse i världen så betyder det 300 dödsfall per år.
2010 producerade världen 21 400 TWh
el. 67 % hade fossilt ursprung. Nobelpristagaren George A. Olah anger i sin bok
”Bortom olja och gas” att de koleldade kraftverken i USA som står för knappt 40
% av den amerikanska elproduktionen årligen orsakar 40 000 dödsfall. I
mars 2014 rapporterade EU-kommissionen att 400 000 dör årligen inom EU som
en följd av luftföroreningar. En månad senare rapporterade WHO att siffran för
hela världen är 7 miljoner varje år.
Inget av detta stod att läsa i Kågesons
bok.
Det är också förvånande att Kågeson
rekommenderar CCS (Carbon Capture and Storage) som ett instrument att reducera
världens koldioxidutsläpp från den fossileldade energiproduktionen. Det innebär
att man fångar in koldioxiden från skorstenarna, fryser ner den till flytande
koldioxid, fraktar den till lämpliga underjordiska förvaringsplatser där den
sedan skall förbli i evig tid. I vår bok ”Drivmedel av koldioxid och vatten”
har J-G Hemming och undertecknad visat på det helt orimliga i den lösningen på
koldioxidfrågan. Vattenfalls försök i Tyskland har visat på alla svårigheter.
Ett läckage av koldioxid från Lake Nyos i Kamerun 1968 dödade inom någon minut
1700 människor och 18 000 djur. Även om läckaget bara är en procent per år
så har 63 % av den i poolen deponerade koldioxiden läckt ut efter 100 år. Men
det var ju meningen att de skulle stanna där i tusentals år. Pengarna är i så
fall bortkastade.
Om man nu tror på sambandet mellan
koldioxidutsläppen och de förväntade klimatförändringarna är det alltför
lättvindligt att bara hänvisa till CCS. Funderar man seriöst på problemet är
det uppenbart att det på global nivå bara finns en lösning på klimatproblemet
och det är en massiv satsning på kärnkraft. Inget av detta hittade jag i
Kågesons bok.
Jag har synpunkter på Kågesons
redovisning av produktionssäkerheten i de svenska kärnkraftverken som självklart
inte var opåverkad av beslutet från 1991 om avveckling av den svenska
kärnkraften senast 2010. Detta beslut annullerades först den 5 februari 2009.
Om kärnkraftproduktionen i Sverige 2008 och 2009 såg lite knackig ut hade det
kanske sina orsaker.
Till slut. Den som vill lära sig en massa
detaljer om den svenska kärnkraften skall köpa Kågesons bok. Någon köpare kan
kanske därefter förklara för mig innebörden av en mening på sidan 150:
”Effektskatten kan ses som ett sätt att internalisera kärnkraftens återstående
externaliteter i olika led i kärnbränslecykeln”.
Bengt
Lindhé
__________________________________________
Bengt Lindhé
Kvarnliden 5
532 31 SKARA
0511-166 80
www.bengtlindhe.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar