fredag 25 juli 2014

NY BOK OM KÄRNKRAFT MED FRÅGETECKEN


Under det gångna halvåret har det publicerats två böcker om kärnkraft som författats av personer som i högsta grad lät höra av sig i diskussionerna inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 nämligen Åsa Moberg  och Per Kågeson. Åsa Moberg sammanställde 1980 Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapens arbete. Hon blev känd kärnkraftmotståndare och hon menar att hon fortfarande är det och menar att kvinnor är det i högre grad.Per Kågeson var under 1970- och 80-talen en ledande företrädare för kärnkraftmotståndet med böcker som ”Stoppa Kärnkraften (1973) och ”Rösta nej (1979).  Hans aktuella bok har titeln ”Farväl till kärnkraften?”. Det var frågetecknet som fick mig att köpa boken och jag skall genast säga att jag är imponerad av de mycket ingående kunskaper han skaffat sig om kärnkraftens alla tekniska detaljer. Jag är enig med honom i slutsatsen att ”Om någon del av dagens kärnkraftkapacitet ska ersättas med nya rektorer krävs en blocköverskridande långsiktigt hållbar överenskommelse i riksdagen om att tillåta detta samt troligen en ägarsamverkan mellan ett eller flera kraftbolag och företag inom den elintensiva industrin i syfte att sprida den finansiella risken”. Den sista meningen i boken lyder: ”Men inte heller under sådana premisser är det sannolikt att mer än en eller två större reaktorer kommer att byggas i Sverige och de kommer troligen inte att behövas förrän efter 2030”.  Jag tror också att våra nuvarande reaktorer räcker fram till 2030. Hur många nya vi behöver blir beroende av hur stora dom blir.

Nu har Kågesons gamla ränder inte gått bort helt. I kapitlet ”Slutsatser” menar han att effektbalansen på sikt kan klaras helt utan kärnkraft. En annan effekt av ränderna är den ensidiga redovisningen av farligheten av kärnkraften men inte en parallell redovisning av hur farlig den fossila elproduktionen är. Det farligaste som hände i Harrisburg 1979 var att man förordade att småbarn och gravida kvinnor skulle lämna sina hem. Ingen dog i Harrisburg. I Tjernobyl var det färre än 50 personer som omkom som en direkt följd av olyckan. Det har gjorts en bedömning att 4000 dog av cancer inom den mest exponerade gruppen och 5000 i övriga delar av Ukraina. Detta står i Kågesons bok.  I Fukushima har inga dödsfall rapporterats och enligt uppgifter från WHO är det inte sannolikt att någon kommer att dö eller skadas av strålningen från den olyckan. Låt oss godta de 9000 dödsfallen som Kågeson anger och slå ut dem på 30 år som vi haft kärnkraft av betydelse i världen så betyder det 300 dödsfall per år.

2010 producerade världen 21 400 TWh el. 67 % hade fossilt ursprung. Nobelpristagaren George A. Olah anger i sin bok ”Bortom olja och gas” att de koleldade kraftverken i USA som står för knappt 40 % av den amerikanska elproduktionen årligen orsakar 40 000 dödsfall. I mars 2014 rapporterade EU-kommissionen att 400 000 dör årligen inom EU som en följd av luftföroreningar. En månad senare rapporterade WHO att siffran för hela världen är 7 miljoner varje år.
Inget av detta stod att läsa i Kågesons bok.

Det är också förvånande att Kågeson rekommenderar CCS (Carbon Capture and Storage) som ett instrument att reducera världens koldioxidutsläpp från den fossileldade energiproduktionen. Det innebär att man fångar in koldioxiden från skorstenarna, fryser ner den till flytande koldioxid, fraktar den till lämpliga underjordiska förvaringsplatser där den sedan skall förbli i evig tid. I vår bok ”Drivmedel av koldioxid och vatten” har J-G Hemming och undertecknad visat på det helt orimliga i den lösningen på koldioxidfrågan. Vattenfalls försök i Tyskland har visat på alla svårigheter. Ett läckage av koldioxid från Lake Nyos i Kamerun 1968 dödade inom någon minut 1700 människor och 18 000 djur. Även om läckaget bara är en procent per år så har 63 % av den i poolen deponerade koldioxiden läckt ut efter 100 år. Men det var ju meningen att de skulle stanna där i tusentals år. Pengarna är i så fall bortkastade.

Om man nu tror på sambandet mellan koldioxidutsläppen och de förväntade klimatförändringarna är det alltför lättvindligt att bara hänvisa till CCS. Funderar man seriöst på problemet är det uppenbart att det på global nivå bara finns en lösning på klimatproblemet och det är en massiv satsning på kärnkraft. Inget av detta hittade jag i Kågesons bok.

Jag har synpunkter på Kågesons redovisning av produktionssäkerheten i de svenska kärnkraftverken som självklart inte var opåverkad av beslutet från 1991 om avveckling av den svenska kärnkraften senast 2010. Detta beslut annullerades först den 5 februari 2009. Om kärnkraftproduktionen i Sverige 2008 och 2009 såg lite knackig ut hade det kanske sina orsaker.

Till slut. Den som vill lära sig en massa detaljer om den svenska kärnkraften skall köpa Kågesons bok. Någon köpare kan kanske därefter förklara för mig innebörden av en mening på sidan 150: ”Effektskatten kan ses som ett sätt att internalisera kärnkraftens återstående externaliteter i olika led i kärnbränslecykeln”.


Bengt Lindhé
__________________________________________
Bengt Lindhé
Kvarnliden 5
532 31  SKARA
0511-166 80
www.bengtlindhe.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar