VINSTER I VÅRDEN

En utdragen debatt i Sverige har gällt huruvida vinster i vårdföretag skall få förekomma. Några uppmärksammade händelser inom framför allt äldrevård har associerats till uttag av vinster i vården.

Enligt det mer vänsterinriktade debattperspektivet är vinster ett uttryck för att giriga människor berikar sig inom företag som helt eller delvis finansieras av det allmänna. Enligt ett tidigare vanligt synsätt kan en vinst inte uppstå med mindre än att arbetsuppgifter vanskötts.

Ändå uppger sig de flesta förstå att en uppgift kanske kan lösas på ett mer effektivt sätt och då till lägre kostnad.

Men ”vinster-i-vårdenbegreppet” är stigmatiserat. Associationen häktar i ”dålig vård”. För att komma runt detta har begreppet non-profit lanserats. Vinsten skall inte lämna bolaget utan måste reinvesteras. I USA kallas detta ”not for profit”.

LO:s nya förslag försöker balansera mellan kravet på non profit (som antagligen har brett stöd hos medlemmarna) och möjlighet till vinst som man inser är en nödvändig drivkraft för ett företag. Det har i nuläget inte vunnit någon större acceptans.

De flesta debattörer ser faktiskt mångfald och alternativ i vården som något positvt och något som driver på kvalitet och effektivitet och det blir alltmer sällan man hör att kostnaden för att utföra en uppgift på en viss kvalitetsnivå är statisk.

I Sverige är många vårdföretag småföretagare, som särskilt sysselsätter kvinnor. Kan det var detta faktum som gör att just vinster i vården ses som så olämpligt när andra verksamheter som också lever på skattepengar aldrig ifrågasätts – ex IT, transport och byggbranschen, mer ofta manliga verksamheter? Varför har man en så fördömande syn på just vinster i vården? Ett privat vårdföretag, som går bra skulle ju kunna använda överskott till att höja sköterskelöner och därmed bli en hävstång även för offentligt anställd personal.

Hur löser man ”problemet” med  ”non profit”? Kaiser Performance är ett företag i USA i storleksordning jämförbar med den samlade vården i hela Sverige. Non profit är här (och troligen ingen annan stans hellert) inte detsamma som att verksamheten inte genererar ekonomiska överskott. Överskotten reinvesteras, men används också till associerade läkarmottagningar som får del av vinsten. En del av överskottet reinvesteras också i lokalsamhället ungefär som våra bankstiftelser gör. Sjukvårdsföretaget som en motor i lokalsamhället kan kännas lite tilltalande men absolut väldigt osvenskt.

Vår slutsats är att vi måste se positivt på möjligheterna att göra vinster oavsett företagsbransch. Det är trots allt själva motorn i ett företag. Att reglera vinstuttag ser vi inte som en absolut garant för bibehållen eller ökad kvalitet i vården. Reglering måste i första hand ske genom krav från beställare och möjligheter till uppföljning. Privata vårdföretag förutsätter dock att köparen av vården – oavsett om det är en kommun eller en privat vårdtagare - har s.k. beställarkompetens och kan ställa skarpa krav på utföraren.

Samhället måste alltså skaffa sig effektiva verktyg för att rätt kunna utnyttja den positiva stimulans som konkurrens kan utgöra. Det får naturligtvis inte heller ske utförsäljning av offentlig verksamhet till underpris (inte ens till engagerade medarbetare), vilket skett i Stockholms kommun och landsting, och avslöjats i en serie artiklar i DN.

Förbättringspotentialen är på sina håll stor inom vården. Det är absolut inte driftsformen som är det viktigaste för människor utan tillgänglighet, bemötande och kvalitet. Folkpartiet Liberalerna står för en politik som kombinerar individens valfrihet, mångfald i driftsformer, och en social trygghet.

Anita Afzelius-Alm (FP)

Jan-Erik Augustsson (FP