Att knyta näven i fickan eller lösa världsproblem kring köksbordet i all ära men kan vi inte göra bättre? Året är nu 2013, redan under 1970-talet utvecklades grunden för internet – det är länge sedan nu.
När vi talar med skarabor så
finns det alltid något att förändra och förbättra. Det är positivt! Vi är en
bra kommun som kan bli ännu bättre. Hur skall vi då ta till vara allt
konstruktivt som finns dolt och inte når kommunens politiker och ledning? Det
är dags att ta steget in i 2000-talet. Estland är ett utmärkt exempel där
”e-governance” började ta verklig form för tio år sedan. Att ge alla
möjligheten att delta i den offentliga debatten på sin nivå och i de frågor som
ligger var och en nära är en rättighet som vi nu bör utveckla. Inte alltför
sällan hör man rop efter folkomröstningar i Sverige idag, så långt behöver vi
inte alltid gå. Om alla har möjlighet att ta del av informationen bakom beslut
och hur diskussionerna går men framförallt framföra sin åsikt så kommer
delaktigheten att öka. Elektroniska ”omröstningar” i även små frågor kan ge
kommunens beslutsfattare en god hjälp att fatta de beslut innevånarna vill ha.
Det är det som är meningen med ett folkvalt styre. Vidare kan de elektroniska
verktygen användas för att göra det möjligt för fler att ta aktiv del i nämnder
och styrelser – genom att minska (inte ta bort) behovet av fysiska möten
minskar krocken mellan arbete och fritidspolitik. Att Skara finns på Facebook
är ett bra steg, vi uppmanar alla att besöka sidan och ta del av informationen
där – eller ännu hellre, säg vad ni tycker.
Johan Zackrisson (FP)
Folkpartiet har vid flera tillfällen agerat för att t.ex kommunala handlingar skall vara åtkomliga på nätet. Vi menar att en större insyn i vad som är på gång inom kommunen är en förutsättning för att dialog skall kunna föras innan besluten är fattade. Vid en koll just idag fann jag faktiskt förslaget till den fördjupade översiktsplanen ute på nätet.
SvaraRaderahttp://www.skara.se/download/18.6dc5cbb613a0b82fb0217afe/F%C3%96P-Skara-20121210.pdf
Håll till godo!
/Anita Afzelius-Alm