The carbon dioxide-to-methanol process
(Illustration/Surya Prakash)
|
Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo, har
för tidningen Extrakt skrivit debattartikeln ”Demokratin har svårt att hantera
klimatmålet”. Stora uppoffringar idag
för att nå långsiktiga mål i en avlägsen och oviss framtid går helt enkelt inte
ihop med det demokratiska systemets korta valperioder. Som andra liknande
exempel nämner han motståndet mot militärutgifter efter lång fredsperiod samt
svårigheten att få gehör för satsningar mot antibiotikaresistens.
Det enda raka enligt min uppfattning är att man i fossilindustrin själva inser
att tiden runnit ut för kol och olja och att man själva snarast börjar den
omställning som man har alla förutsättningar att klara, personellt, tekniskt
och ekonomiskt, bara vi får en global CO2 -skatt som drivkraft.
Dessa tre R
är inte snobberi med engelska, utan bara ett försök att få en mer välljudande
rubrik än Minska, Ta bort, Återanvända. Minska
och Ta bort är kortsiktigt fördyrande uppoffringar jämfört med fortsatt
konsumtionsökning och fossilbränning. Likaså
kostar återvinning av t ex metaller ofta mer jämfört med fortsatt gruvbrytning.
Jörgen Randers’ norska exempel
En plan för tio år sedan har visat att Norge skulle kunna
lösa klimatproblemet om varje medborgare betalade 250 euro i extra skatt varje
år i ungefär en generation. Enligt den planen skulle Norge kunna minska sina
utsläpp av växthusgaser med två tredjedelar före 2050. Andra rika länder kunde göra
likadant med bruk av känd teknologi. Kostnaderna för Norge motsvarade en
höjning av inkomstskatten från 36 till 37 procent. Ändå var de flesta norrmän negativa
till planen. De ville hellre använda denna struntsumma till konsumtion för
dagen, t ex resa till Sverige för att handla.
Flertal bryr sig inte. Det öppnar för kortsynt tyranni.
Jörgen Randers menar att problemet egentligen inte är att
dagens demokratiska system leder till kortsiktighet. Det är i stället att det
stora flertalet inte bryr sig, och det öppnar för vad han kallar kortsynt
tyranni. Det är med andra ord en falsk demokrati där ett fåtal, valda på korta
mandat och utsatta för en mycket mäktig lobby från ett etablissemang som
bromsar förändring, styr efter kapitalismens eviga ”billigaste vinner”. Så
lösningen på dilemmat är att flertalet blir så upplysta att de bryr sig, att
valperioderna förlängs, att de nu billigaste lösningarna (läs kol&olja) får
betala de kostnader de ställer till med (läs får en CO2 -skatt
globalt så att de fossilfria och förnybara alternativen vinner).
Dekarbonisering fel ord
Vår civilisation kan absolut inte vara utan C-atomer.
Men vi kan idag hämta dessa oumbärliga C-atomer från luften istället för från
fossilen och på så sätt få klimatneutrala kolväten till drivmedel, plaster och
alla oräkneliga produkter vi numera inte kan vara utan.
Tekniken finns i form av George Olahs Methanol Economy, där CO2
recirkuleras och hydreras (förenas med väte) till metanol. Det är nu en enkel
kemisk syntes mogen att industriellt skalas upp. Det är dags för
fossilindustrin att växla över och ta sina C-atomer från luft istället för från
fossil. En gigantisk omställning som kol- och oljeindustrin av
självbevarelsedrift borde bejaka. Där finns resurserna, både de personella,
tekniska och ekonomiska att snarast börja omställningen.
Naturgasen kan underlätta omställningen. Enorma
mängder naturgas (metan, CH4) facklas för närvarande i t ex USA,
Ryssland, Mellanöstern. Man prioriterar nämligen den lätt transportabla oljan
och facklar naturgasen när det saknas gasnät. Nu finns teknik att producera
metanol av all denna metan, utan att det ger större fotavtryck i
klimathänseende än fackling.
J-G Hemming