REDUCE, REMOVE, RECYCLE -TRE MÅSTE FÖR ATT NÅ KLIMATMÅLET

The carbon dioxide-to-methanol process 

(Illustration/Surya Prakash)

Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo, har för tidningen Extrakt skrivit debattartikeln ”Demokratin har svårt att hantera klimatmålet”.  Stora uppoffringar idag för att nå långsiktiga mål i en avlägsen och oviss framtid går helt enkelt inte ihop med det demokratiska systemets korta valperioder. Som andra liknande exempel nämner han motståndet mot militärutgifter efter lång fredsperiod samt svårigheten att få gehör för satsningar mot antibiotikaresistens.

Det enda raka enligt min uppfattning är att man i fossilindustrin själva inser att tiden runnit ut för kol och olja och att man själva snarast börjar den omställning som man har alla förutsättningar att klara, personellt, tekniskt och ekonomiskt, bara vi får en global CO₂ -skatt som drivkraft.

Dessa tre R är inte snobberi med engelska, utan bara ett försök att få en mer välljudande rubrik än Minska, Ta bort, Återanvända. Minska och Ta bort är kortsiktigt fördyrande uppoffringar jämfört med fortsatt konsumtionsökning och fossilbränning. Likaså kostar återvinning av t ex metaller ofta mer jämfört med fortsatt gruvbrytning.

Jörgen Randers’ norska exempel

En plan för tio år sedan har visat att Norge skulle kunna lösa klimatproblemet om varje medborgare betalade 250 euro i extra skatt varje år i ungefär en generation. Enligt den planen skulle Norge kunna minska sina utsläpp av växthusgaser med två tredjedelar före 2050. Andra rika länder kunde göra likadant med bruk av känd teknologi. Kostnaderna för Norge motsvarade en höjning av inkomstskatten från 36 till 37 procent. Ändå var de flesta norrmän negativa till planen. De ville hellre använda denna struntsumma till konsumtion för dagen, t ex resa till Sverige för att handla.

Flertal bryr sig inte. Det öppnar för kortsynt tyranni.

Jörgen Randers menar att problemet egentligen inte är att dagens demokratiska system leder till kortsiktighet. Det är i stället att det stora flertalet inte bryr sig, och det öppnar för vad han kallar kortsynt tyranni. Det är med andra ord en falsk demokrati där ett fåtal, valda på korta mandat och utsatta för en mycket mäktig lobby från ett etablissemang som bromsar förändring, styr efter kapitalismens eviga ”billigaste vinner”. Så lösningen på dilemmat är att flertalet blir så upplysta att de bryr sig, att valperioderna förlängs, att de nu billigaste lösningarna (läs kol&olja) får betala de kostnader de ställer till med (läs får en CO₂ -skatt globalt så att de fossilfria och förnybara alternativen vinner).

Dekarbonisering fel ord

Vår civilisation kan absolut inte vara utan C-atomer. Men vi kan idag hämta dessa oumbärliga C-atomer från luften istället för från fossilen och på så sätt få klimatneutrala kolväten till drivmedel, plaster och alla oräkneliga produkter vi numera inte kan vara utan.

Tekniken finns i form av George Olahs Methanol Economy, där CO₂ recirkuleras och hydreras (förenas med väte) till metanol. Det är nu en enkel kemisk syntes mogen att industriellt skalas upp. Det är dags för fossilindustrin att växla över och ta sina C-atomer från luft istället för från fossil. En gigantisk omställning som kol- och oljeindustrin av självbevarelsedrift borde bejaka. Där finns resurserna, både de personella, tekniska och ekonomiska att snarast börja omställningen.

Naturgasen kan underlätta omställningen. Enorma mängder naturgas (metan, CH₄) facklas för närvarande i t ex USA, Ryssland, Mellanöstern. Man prioriterar nämligen den lätt transportabla oljan och facklar naturgasen när det saknas gasnät. Nu finns teknik att producera metanol av all denna metan, utan att det ger större fotavtryck i klimathänseende än fackling.        

J-G Hemming