SLU SKA VARA KVAR I SKARA!

SLU SKA VARA KVAR I SKARA!

Nu hotas återigen verksamheten på SLU i Skara. Den nu planerade förändringen är en flyttning av grundutbildningarna till Ultuna i Uppsala. Totalt skulle då uppemot 300 personer försvinna från Skara, både studenter och lärare. Detta vore förstås en katastrof. Men utredningen som ligger till grund för detta förslag är inte entydig.

Det är inte självklart att en flytt av djursjukvårdarutbildningen och  etolog/djurskyddsutbildningen till Uppsala verkligen skulle spara pengar för SLU. I utredningen finns inget som klart stöder detta. Ekonomisk konsekvens saknas nämligen helt. I själva verket kan en flyttning alltså både visa sig bli dyrare och helt slita sönder fungerande utbildningar. Helt klart är att en flytt kostar mycket pengar i sig.

I Skara har dessa utbildningar nu hittat sina former. Här finns en kvalitet i utbildningen som bl.a. beror på de goda möjligheterna till praktik. Bara ett fåtal lantbruk har de rätta förutsättningarna för veterinärmedicinsk praktik. Sådana praktikplatser finns på utvalda lantgårdar runt om Skara. De går inte att ersätta i Uppsala oavsett hur stort det nya djurstallet är som byggts på Lövsta.

SLU med Skara i spetsen skulle däremot kunna göra anspråk på en ledande roll i det nya nätverket för djurskydd i Europa, som inom kort skall upprättas. SLU har idag ett mycket gott renommé i Europa när det gäller djurskydd. Men risken att tappa inflytande blir stort när så mycket kraft behöver ägnas åt intern omstrukturering. Det är inte heller säkert att alla lärare och kompetent personal skulle flytta med till Uppsala, och då drabbas SLU av ”brain-drain”.

Utredningen innehåller också andra dåliga förslag, som inte direkt riktas mot Skara. Bland annat avser man att skapa en helt ny organisation av hela SLU, med ”beställarnämnder” som ska köpa utbildning av fakulteterna. Det kan nog bli svårt att få effektivitet i detta när man samtidigt vill koncentrera all utbildning. En effektivt köp och sälj- modell bygger på att det finns alternativ. Här reducerar man i stället sina valmöjligheter. Utredningen menar att det nya SLU ska uppnå s.k. excellens – ett modeord inom högre utbildning. En beställarorganisation är emellertid inte gratis – tvärtom tänker man sig hela fyra nya beställarnämnder med varsin direktör och kansli. Gissa om det kostar!

Utredningen ger alltså inget stöd för att förbättringar eller besparingar uppnås genom en flytt. Den kan lika väl läsas som ett stöd för att grundutbildningen skall vara kvar i Skara!

Det har också sedan decennier funnits koncensus i Sverige om att vi ska sträva efter en ökad decentralisering av statlig verksamhet. Men utredningen föreslår ju tvärtom – en centralisering.

Hela frågan bör lyftas från SLU:s styrelse. Vi anser att detta i grunden är en ren politisk fråga, som bör ses i ett vidare perspektiv och avgöras av departementet - Landsbygdsdepartementet i det här fallet. Och där förutsätter vi att även regionala perspektiv kan läggas.

Jan-Erik Augustsson (FP)

Karl-Gustav Bynke (FP)

Anita Afzelius-Alm (FP)

Vad menar vi med ”välfärd”?

Vad menar vi med ”välfärd”?

De politiska partiernas övergripande idéprogram innehåller alla ordet välfärd – ett mycket positivt honnörsord - men lustigt nog förekommer det mycket olika ofta i partiprogrammen. Socialdemokraterna och moderaterna ligger i topp och nämner välfärd mest, medan alla de övriga partierna (även FP) kommer långt efter, och utan större åtskillnad sinsemellan. Hur ska man tolka detta? Det enda man kan säga är väl att två partier vill framstå som mer angelägna om välfärd än andra.

Först och främst är det inget parti som egentligen definierar vad man menar med välfärd. Det används mest som ett positivt värdeladdat ord, men den egentliga betydelsen är vag och oklar. Detta är säkert medvetet – väljarna kan nämligen då ”läsa in” vad de själva vill. Detta är ett knep för att maximera väljarunderlaget utan att egentligen behöva fylla retoriken med innehåll.

Men människor låter sig nöja med ordet välfärd och tror sig förstå precis vad det handlar om. Ett lagom luddigt ord. Det är inget parti som lyfter något resonemang om målet för välfärd mer än att det som ett minimun skall skapa trygghet. Det är tydligen svårt att formulera.

Det blir närmast lite tråkigt när man gör försök att bena upp och definiera begreppet välfärd. Men vi gör ändå ett försök. Välfärden som totalbegrepp måste väl rimligen omfatta samhällets samlade omsorger för att möjliggöra för människor att leva ett gott liv eller i alla fall ett hyggligt liv. Här ingår som en hörnsten att säkra individens ekonomiska grundtrygghet vid bland annat föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet, funktionsnedsättning och ålderdom.

Nu är det ju så att människor är individer med olika behov och det kan trassla till det för vissa partier. Diskussion uppstår också ofta om hur långt (det offentliga) omhändertagandet bör sträcka sig.

Folkpartiet, som är ett liberalt parti, betonar rätten att välja. Människor bör ha frihet att forma sina egna liv och det inbegriper att själva i större utsträckning välja sin egen välfärd.  Därför vill vi bl.a. införa rätt till valfrihet inom äldrevården (LOV). Det är också viktigt att medborgarna själva får välja vårdcentral, tandläkare, skola m.m.

Det är också viktigt att vi i vår iver att hjälpa människor inte åstadkommer villkor som skapar inlåsningseffekter och som tvärtemot våra ambitioner i stället hindrar människors utveckling.

Den stora politiska frågan inför framtiden är emellertid egentligen inte valfriheten – den är de flesta partier med på idag – utan hur välfärden ska finansieras i framtiden, bl.a. med en åldrande befolkning, och kanske också välfärdens gränser. Detta får vi anledning att återkomma till.

Anita Afzelius Alm (FP)

Jan-Erik Augustsson (FP)